INDONESIEN

Jakarta

Flygresan gick ganska fort och vid tio landade vi i Jakarta. Här träffade vi några andra äventyrslystna medresenärer som vi delade buss med in till railway station. Tillsammans begav vi oss in mot stan till fots mot ett hägrande härbärge. Nu var klockan 22 och mörkret hade för länge sedan lagt sig över Jakarta. Framför oss på gatan sprang kackerlackorna kors och tvärs och en otrygg känsla infann sig. Till slut hittade vi fram till Wisma Ise Guesthouse där vi hade bokat ett rum. Gatan det låg på var väldig slummig och några ropade oförståeliga fraser efter oss. Rummet låg på nedre botten men hade i alla fall aircondition. I mitten stod en bred dubbel-säng och längst in fanns en hyfsat ren toalett. Vi betalade i förskott för en natt och gick sedan till sängs.

Monumentet i centrala Jakarta

Nästa dag bestod som vanligt av att titta runt i stan och utföra nödvändiga ärenden. Att åka buss var ganska bökigt men vi lyckades till slut komma till GPO:t där vi kollade om vi hade fått några brev, vilket vi inte hade. Vi beslöt oss för att gå tillbaka. Jakarta var nog den slummigaste stad jag såg på hela resan och de flesta invånarna verkade leva under existensminimum. Tony Wheeler skriver i Lonely Planet-guiden: "Under den hårda ytan finns mycket intressant att se och upptäcka". Kanske finns det intressanta platser att besöka men vi valde att inte utforska dessa utan ville fortsätta resan snarast österut mot badön Bali.

Marie blev dålig i magen här också och blev sängliggande i två dagar. Eftersom utbudet på mat var långt ifrån det vi var vana vid hemma så blev kosten ofta densamma och här i Jakarta levde vi endast på pastöriserade mejeriprodukter, frukt och ris. Vatten köpte vi bara buteljerade från affären och värmen krävde stora mängder. Te var en annan variant.

När Marie tillfrisknat på tredje dagen vågade vi äta hamburgare på McDonald’s. Ja, de hade faktiskt McDonald’s här också och det var nog tur för så mycket annat vågade vi som sagt inte äta. Nu var vi ganska trötta på magåkommor och när vi såg hur låg standarden var i huvudstaden i Indonesien var hur skulle den då inte vara på de glest befolkade djungelöarna Nusa Tengara. Detta fick oss att välja Australien direkt efter Bali. Vi hade ju åtminstone tre veckor kvar i Indonesien och det skulle nog räcka.

På Quantas och Thai Internationals resebyrå i korsningen Jalan Thamrin/Jalan Kebon Sirih bokade vi biljetter till Darwin. Betala fick vi göra på Bali. Det kändes skönt att veta ett datum för när vi skulle åka till Australien, även om vi ville se mer av Java och framförallt Bali.

Bandung

Fjärde dagen bar det vidare österut mot bergsbyn Bandung. På järnvägsstationen åt vi lunch innan tåget gick. Vi åkte andra klass och standarden var godkänd och priset likaså: 12000 rupel per person. Resan tog tre timmar och hela tiden färdades vi genom väldiga palmskogar.

Bandung är en ganska liten by 800 meter upp i bergen på västra Java. Här är klimatet svalare och det var skönt. Under tågresan hade vi spanat in ett förhoppningsvis bra ställe att tillbringa natten på. Kartan i guideboken ledde oss in mot centrum och ganska snart hittade vi vad vi sökte. En snabb check räckte för att inse att det inte riktigt var vad vi hade hoppats på. Vi gick neråt gatan och plötsligt kom två yngre killar fram till oss och frågade om vi letade efter en plats att bo på. De visade några bilder på ett ställe som de sa var nyöppnat och som de ägde. Det såg fint ut så vi följde med dem. De pratade bra engelska och verkade trevliga och efter fem minuter var vi framme. Vi tittade på några rum och bestämde oss för att stanna. Det var billigt och vi var hungriga så efter att ha packat upp och duschat gick vi ner i receptionen. Där satt några andra unga resenärer och drack öl och spelade gitarr. Vi beställde varsin Nasi Goreng och två stora öl. Stället var helt enkelt coolt.

Nästa morgon vaknade vi av en intensiv trafik och smattrande regn utanför. Höjden över havet gjorde luften kyligare och vädret våtare men det gjorde bara nätterna svalare och skönare. Vad gör man en gråmulen och regnig dag 800 meter upp i bergen i en liten bergsby på västra Java i Indonesien? A good question you maby think? Ja, vid det här laget hade vi hunnit med att öva våran rostiga skolengelska en del. En liten tröst var kanske att de vi pratade med ofta talade ännu sämre engelska. Det kändes både roligt och lärorikt att tvingas prata engelska för att kunna kommunicera med våra artfränder. Liksom som en utmaning, att här, mitt ute i den väldiga, stora världen bara vara utlämnad åt sig själv och våra öden. Inte veta vad morgondagen har i sitt sköte, inte veta var, hur och när vi fortsätter mot nya spännande mål. Frihet, tror jag det kallas. En underbar känsla och en sån här resa önskar jag att alla människor fick göra.

Resten av dagen ägnade vi åt att utforska stadens utbud. Ingen metropol precis men några roliga affärer hittade vi. Det regnade nästan hela dagen så vi tillbringade en del tid på rummet. På kvällen åt vi i receptionen. Två av killarna spelade i ett band och jag fick låna den enas gitarr ett slag och tillsammans sjöng vi och drack öl.

Nästa dag var vädret fint och vi skulle åka till stadens stora turistattraktion, vulkanen Tangkuban Perahu. Kl. 08.00 steg vi yrvakna upp. Vi gick ner i receptionen och under frukosten informerade receptionisten oss om hur vi tog oss dit. Sedan bar det iväg mot stationen med vår lilla ryggsäck fullpackad. Här fanns det många små minibussar att välja på. Vi gick längst fram i kön och frågade om han skulle förbi vulkanen. Det skulle han och vi hoppade in längst bak i den redan fullsatta minibussen. Värmen var tryckande och jag hade väl uppfattningen att det var väl bara att åka. Men tiden gick och till slut var jag tvungen att fråga killen som satt bredvid mig om han visste varför vi inte åkte.

- Bussen måste vara full först, sa han. Vadå, ännu mer folk här inne. I den lilla bussen klämde de in femtom personer innan vi rullade iväg. Som packade sillar krängde vi än hit, än dit uppför den slingriga vägen mot vulkanen. Efter ungefär en halvtimme var vi framme och vi blev avsläppta vid en till synes tom korsning mitt ute i skogen. Och var ska vi nu då? Vi började gå uppför den mindre väg som troligen ledde till vulkanen. Ganska snart körde en annan minibuss upp bredvid och de frågade om vi skulle till vulkanen. En prisförhandling började och som slutade med att vi tyckte att deras pris var för dyrt och att vi började gå. Enligt guideboken skulle det vara tre kilometer att gå från stora vägen men det var brant uppför. Gick man en liten stig genom skogen så skulle man passera några aktiva vattenkällor, men det vågade vi oss inte på. De ropade efter oss och ville tydligen förhandla igen. Till slut kom vi överens om ett pris och de körde oss upp till toppen. Klockan var nu strax före elva och himlen var blå. På parkeringen fanns några andra bilar och det kändes skönt. Att bli lämnade ensamma här uppe verkade inte alltför upphetsande. Turismen hade satt sina tydliga spår här med. Allt möjligt fanns att köpa men en sak imponerades jag av och det var några handgjorda blompedistaler i trä. Priset var mycket billigt men tyvärr fanns det inte plats i våra säckar.

Blompedistal som såldes vid vulkanens topp för 70 kronor

Själva vulkanen var vacker. Den var inte aktiv men i botten fanns en samling vatten som tydligen var från himlen. På den bortre bergväggen kom rök från några platser. 1969 hade den sitt senaste utbrott och efteråt fick man inte gå hit på ett år. Från kant till kant var den tre-fyra hundra meter. Kanterna stupade brant hundra meter ner till själva kratern. Prick klockan tolv kom stora dimmoln svävande och en kvart senare var himlen grå. Folk packade ihop sina pinaler och begav sig ner från berget. Vi lyckades lifta med ett rövargäng i en buss och fort gick det. Vi blev avsläppta i samma korsning som förut. Tydligen skulle det komma någon sorts "public bus" om ett tag så det var väl bara att börja gå mot Bandung. Nu var det ju i alla fall nerför och efter några minuter hörde vi någon skrikande farkost komma nerför berget. I hög fart närmade sig en minibuss oss och vi började vinka så fort den kom inom synhåll för oss. En lång bromssträcka och sedan stog den där, tjugo meter framför oss. En arm här och ett ben där stack det ut men med lite vilja fick vi också plats. Det var så jävla fullt inne i bussen att jag undrade om den skulle hålla hela vägen ner. Vi var väl tjugo personer, kan jag tänka mig. I några lager. Men till slut kom vi helskinnade ner till Bandung och vårat lilla hotell. På kvällen provade vi en väldigt stel och sjaskig Kinarestaurang men med godkänt käk innan det var säng-time.

Yogyakarta

Dagen efter var det tisdag och vi skulle bege oss vidare österut på Java mot Yogyakarta. Yogya, som den kallas på Java, är Javas kulturcentrum och här kan man få se fina uppträdanden på gatorna Vi valde att åka tåg hit också. Resan tog sju och en halv timme och slingrade sig genom ett otroligt vackert palmklätt bergslandskap. För att kunna utnyttja bergens sluttningarna byggde invånarna trappformade avsatser där de odlade sin gröda. Dessa utgjorde spektakulära scener när vi susade fram i tåget genom djungeln. Imellanåt kom vi ut på slät mark och här sträckte sig enorma risfällt dränkta i knähögt vatten så långt ögat nådde. I mitten gick ofta några ensamma personer och påtade för hand. Det var inte tal om några maskiner. Ett till synes oändligt arbete.

Marie på en av Balis många Bemos

Träskulpturer handgjorda av unga pojkar

Det var sen eftermiddag när vi kom fram till den lilla pittoreska tågstationen i Yogya. Ganska omgående när vi hade stigit av tåget kom det fram "hotellraggare". Av en slump kom de från just det ställe som vi hade spanat in i guideboken. Vi följde med och när vi kom fram visade det sig vara ett flott ställe där det verkade vara ganska välbärgade människor som bodde. Vi tyckte priset var i dyraste laget och beslöt oss för att titta vidare och tog på oss våra ryggsäckar och gick ut på gatan igen. Då kom en av killarna springande efter oss. Han sa att det var hans släkting som hade hotellet bredvid och där var det lite billigare. Vi gick dit och efter att ha kollat in rummet bestämde vi oss för att stanna. Klart godkänt och med pool på gården.

Människorna på Java var allmänt ganska efterhängsna och Yogya var inget undantag. Värmen var enorm men luftfuktigheten inte så hög som i Bangkok. Vi stannade här bara en natt innan vi reste vidare mot Bali. Vi hann i alla fall med att posta kort och brev hem och att försöka spåra ett försvunnet brev från Anne till Marie utan resultat.

Bali

Kl. tre på eftermiddagen lämnade vi Yogya bakom oss och påbörjade den jobbigaste bussresan under dessa fem månader. Bussen var av storlek halv och proppfull. Avståndet till framförvarande säte kändes mindre än i andra bussar och vi kunde inte ens luta våra stolsryggar bakåt. Den vilde chauffören släppte sällan från gaspedalens bottenläge och omkörningar som knappast lärs ut vid övningsskörningslektioner avlöste varandra och det var klart lättade som vi kl. 05.00 på morgonen anlände till färjeläget längst österut på Java. Innan vi körde på båten fick vi vänta i nästan en timme och nu hade solen börjat gå upp bakom Bali. Pga. av den obekväma stolen och den minst sagt häftiga transporten hade det inte blivit mycket till vila. Vistelsen på Java hade varit trevlig men det var ju så många platser som vi snart skulle besöka så det kändes ganska skönt att lämna Java bakom sig. Nu hade vi ju siktet inställt på sol och bad på Bali. Under den ca en timme långa båtturen gick jag ur bussen och tog några fina bilder på en vacker soluppgång över Bali.

Soluppgång över Bali från färjan mellan östra Java och Bali 05.00 på morgonen

På andra sidan väntade en ny dag och en ny ö. Bali hette den och äntligen var vi på den ö som vi så många gånger hade hört talas om i olika sammanhang. Den skilde sig till en början inte mycket från Java men efter hand förstod vi att den var nästan helt skogsbeklädd och något bergigare. Längs slingriga serpentinvägar susade vi fram i ett underbart palmlandskap och då och då kunde vi se de berömda stränderna skilja Bali från det enorma havet. Efter ett par timmar var vi framme i Denpassar och härifrån delade vi en bemo med ett franskt par upp till bergsbyn Ubud. Vi stannade vid ett annat hotell än de och vi såg dem inte mer men de hann ändå rekommendera oss några intressanta platser runt ön. Tyvärr hade vi inte läst på om Ubud så mycket och vi visste inte att det bara var en liten bergsby. Visserligen fanns det mycket fint att se i omgivningen och efter vad det franska paret berättede för oss så ville vi ge Ubud en chans så vi beslöt oss för att stanna ett par dagar.

Ubud

Stället vi tog in på hette Monkey Forest In och rummet kostade 10,500 rp och var klart godkänt. Vi bodde i fristående små hus med två rum i varje, vilka bestod av två ganska stora sängar, en toalett och godkänt utrymme för att kunna röra sig. Det var högt i taket som var gjort av gräs och längs väggarna kröp ett par gekko-ödlor och fångade flygfän. Utanför dörren fanns en ganska stor veranda med ett bord och två stolar och härifrån var utsikten vacker ut över en stor äng bevuxen med högt gräs.

Egentligen fanns i Ubud bara en gata och längs den fanns många souveniraffärer, biluthyrningsfirmor och restauranter. Mittemot vårat hotell fanns en mysig liten restaurant där vi åt de flesta måltiderna under vistelsen här. Personalen var mycket vänlig och stundtals kände man sig som en kung. Maten var mycket billig och god.

Andra dagen blev vi dåliga. Först fick Marie hög feber illamående. Jag trodde att det berodde på maten och gick för att hitta yoghurt. Efter en lång och varm promenad kunde jag konstatera att de inte hade yoghurt i hela Ubud. Vid det här laget hade jag också börjat känna mig dålig och vi beslöt oss för att hämta en doktor. Killen som skötte om stället hjälpte mig och på en moped forslade han mig tvärs över byn till "doktorn". Han var inte hemma men vi lämnade ett meddelande och en timme senare dök hann upp hos oss. Marie hade 39.1 och jag hade 39.4 graders feber. Marie fick pga. av sin dåliga mage penicillin och jag fick febernedsättande. Än en gång fick jag åka på den bakre delen på mopedlimpan till apoteket. En vänlig personal gav mig vad jag skulle ha inklusive skrivna kvitton till det svenska försäkringsbolaget. Under två dagar låg vi till sängs och det var sannerligen inte en rolig tid. Rummet kändes till slut som världens ände och i den fanns bara mörker, värme och springande ödlor. Så fort vi blev bättre lämnade vi Ubud och for ner till havet och Kuta. Men innan vi lämnade denna lugna lilla by bakom oss hann vi besöka Monkey Forest, en skog full med vilda apor. Vid ingången köpte vi några bananer och nötter. Aporna var ganska påfrestande och så fort de kände lukten av bananerna och nötterna blev de helt vilda. De klättrade upp på kroppen och gav sig inte förrän de hade länsat en på all mat. Gömde vi maten i fickorna klöste de nästan sönder byxorna för att komma åt den.

Vi gick runt ett tag och sedan bar det av med en bemo ner till havet. Först åkte vi till grannorten Sanur som vi hade hört och läst skulle vara lite lugnare än Kuta men efter att ha undersökt pris och standard på några rum beslöt vi oss för att åka till Kuta. I Sanur betalade vi i alla fall flygbiljetter med Quantas till Darwin i Australien.

Kuta

I Kuta började den nu sedvanliga jakten på ett hotell att bo på. Efter att i två timmar ha springit runt med all packning på hittade vi till slut ett fint ställe. Innan vi packade upp satte vi oss på restaurangen mitt emot och åt en bit god mat och det behövdes.

Tydligen hade jag inte hämtat mig från den höga febern än för när vi i värmen med all packning på oss sprang omkring och letade efter ett bra hotell att bo på så kände jag mig sämre och sämre. Vi hade satt oss på en restaurant för att äta lunch och efter en timme utan mat fick jag en obehaglig kramp. Jag har i samband med orientering och långa löpsträckor råkat ut för detta ett par gånger tidigare och det beror på fysisk ansträngnig i kombination med vatten och saltbrist. Det kan hända när man anstränger sig hårt i värme och inte dricker tillräckligt så jag förstod vad som hände även om det är ganska obehagligt. Jag föll ihop på restaurantgolvet och Marie visste först inte vad hon skulle göra. När hon insåg allvaret var det bara att springa efter en doktor som efter mycket tjat fick rumpan ur vagnen och inställde sig vid min sida. Jag hoppades verkligen att han visste vad han gjorde men det var ingen fara och jag fick en muskelavslappnande spruta och efter några minuter började känna mig bättre. Doktorn sa att han varit med om detta flera gånger hos turister som inte är vana vid den höga värmen. Jag tackade honom så mycket och under hela tiden hade en mycket vänlig australiensare hjälpt oss. Han och Marie lyckades hitta ett klart godkänt hotell mitt över gatan och där stannade vi två veckor.

Stället hette Agung Beach Bungalow och vi trivdes mycket bra där. Vårat rum bestod av två sköna sängar, en fräsch toalett och hade aircon. Andra dagen lyckades vi pruta priset från 30 USD till 17 USD per natt! Detta blev ju ganska mycket pengar eftersom vi skulle stanna här i två veckor. Det låg på marknivå och med poolen direkt utanför dörren och på altanen fanns ett bord med två stolar. Här tillbringade vi många ljumma Bali-kvällar med tilltugg och passande dricka.

Övriga gäster på Agung var mest backpackers från världens alla hörn. I poolen träffade vi en svensk kille som hade tagit ett sabbatsår från sina studier och begett sig ut i världen på egen hand. Tydligen levde han ett partajliv på nätterna och solade på dagarna. Han gjorde inget hemlighet av alla damer som han tydligen "kapat".

Direkt utanför hotellet gick Kutas huvudgata som var kantad av de vanliga turistaffärerna. Mitt emot låg som sagt restauranten som vi besökte första dagen och den blev vår favoritrestaurant under dessa två veckor. Maten var mycket god och personalen trevlig. Ölen var klart godkänd och till ett bra pris.

Indonesiska pojkar med en smula förundran i blicken

Dagarna tillbringade vi mest endera på stranden i skuggan under ett stort träd eller vid poolkanten. Nu kunde vi verkligen ägna tiden åt att bada, sola och äta gott. Solen var väldigt stark och efter bara några minuter brände det rejält i huden. På stranden försökte parasolluthyrare lura på oss dyr skugga men som tur var fanns det ett stort träd och där skyddade vi oss tillsammans med andra resenärer mot solen. I vattnet var det runt 27 grader så det var knappt svalkande. Många surfade på de stora vågorna, både med och utan bräda.

En dag hyrde vi en vespa och begav oss ut på sightseeing. Den gick ganska fort och vi hann se en hel del. Första anhalten blev öns lyxturistort Nusa Dua där vi köpte varsin dricka och frågade vidare om vägen till Ulu Watu, ett stort tempel som låg högt beläget på stupet mot havet. Vägen dit var ganska kuperad och tog ca en halvtimme. Vi gick inte in i templet men efter kanten på stupet kunde man vandra på en liten stig och utsikten härifrån var svindlande. Det stupade ca 100 meter rakt ner i havet och på andra sidan kunde vi nästan skönja siluetten av Australien.

På vägen tillbaka stannade vi till på Kuta Restaurant och åt lunch och fortsatte sedan till Jimbaran Bay och denna fiskebys fina strand. Här var det nästan folktomt så långt ögat nådde och klart lugnare än stranden vid Kuta. Vid middag kom vi tillbaka till Agung och kvällen tillbringades vid poolen.

Dagen efter åkte vi på endagarstour runt ön. Först stannade vi en timme för att se en sprudlande vacker dans, Kris Dance. Denna är Balis nationaldans och i stora färggranna dräkter slogs det goda mot det onda med det goda som segrare, allt ackompanjerat till vacker musik. Sen bar det vidare till en fabrik som tillverkade smycken i silver. Jättefina! Tredje anhalten var en annan av Balis specialiteter, woodcarving. Här täljde unga pojkar ur stora trädstycken ut otroliga skulpturer. Hade vi haft plats så hade vi köpt ett par. Resan fortsatte och en halvtimme senare kom vi fram till Mt Batur, öns stora vulkan. Kraterns diameter var sex km och vi körde längst upp på kraterkanten ett tag innan vi var framme vid lunchrestauranten. Här var maten väldigt dyr så vi gick tillbaka längs vägen en bit i hopp om att hitta en McDonald's (nära, sånt fanns det knappast här), men vi lyckades hitta lite kokt ris med några köttslamsor till ett bar pris. På Bali är ju tuppfäktning en stor attraktion och vi hittade några stackare instängda i minimala burar.

Nere i kratern låg några små byar men halva var täckt av en stor sjö, Lake Batur. Tyvärr var vädret inte så fint men det var en upplevelse att stå på kanten till Balis största vulkan och titta ner. Senaste den var aktiv var 1963 men fortfarande rök det lite här och var.

På vägen hem stannade vi vid en stor fruktodling med bla. ananas, cocosnötter, mangos, bananer och tomater, där vi fick vandra runt en stund. Sista besöket gjorde vi på ett konstnärshus där de målade fina tavlor. I bussen var vi sju personer och vid åtta kom vi lagom tillbaka till rummet och poolen.

Poolen utanför rummet på Agung Beach Bungalow där vi bodde i två veckor

Kuta Road, huvudgatan genom Kuta

Dagarna flöt på och vi hade det verkligen skönt. Kanske tyckte vi att Bali hemma i Sverige var lite överreklamerat även om vi bara hade sett några få platser på ön. Vi skickade vykort hem till vänner och släkt och Marie köpte en dress för några kronor. Det var två underbara veckor med sol och bad. Sista kvällen gick vi ner till stranden vid sextiden för att beskåda solnedgången. Den var mycket fin och många av byns invånare samlades här som så många andra kvällar.

Nästa dag var avresedag och vårat plan till Darwin skulle lyfta vid midnatt. Vi var tvungna att checka ut kl. 12.00 och dagen blev varm och vi låg vid poolen med packningen bredvid oss. Vid sjutiden kom en bemo och plockade upp oss för skjuts till flygplatsen och efter incheckning kl. nio vandrade vi runt i taxfree butikerna och åt en god middag. Maskinen var en Boeing 737 och punktligt taxade vi ut på startrakan och lyfte söderut mot Australien och Darwin.

Nästa resmål
Första sidan