FIJI





Nadi

Onsdag och den 9 Mars 1994 och idag skulle vi åka vidare mot nya mål, den exotiska och varma söderhavsön Fiji. Med blandade känslor packade vi ihop vårat pick och pack och begav oss ner till city med downtown-bussen. På en liten undangömd tidningskiosk lämnade vi in våra ryggsäckar hos en liten gumma och forsatte neråt stan där vi i affärerna tittade efter några saker att köpa med oss och några saker till dem där hemma. I hamnen hittade jag en seglar-T-shirt till Erik, en Kiwibrosch till Monica och Marie köpte ett Kiwihalsband i ko-ben. Förväntasfulla styrde vi kosan mot den affär där vi hade lämnat in några diarullar för framkallning. De öppnade först vid 15 och bilderna blev över förväntan, helt otroligt fina. Kl. 17.00 hämtade shuttlebussen upp oss i korsningen Queen St. - Custom St. för att köra oss till flygplatsen. Vi checkade in, tittade på diabilderna, i tax-free-shopparna och bordade planet som några minuter senare lyfte norrut mot söderhavet.



Kl. 22.00 lokal tid landade vi på Fiji. När vi stigit av den stora jumbojeten möttes vi av en behaglig värme och det kändes på ett sätt skönt att vara tillbaka på varmare breddgrader. Ganska omgående blev vi uppraggade av hotelägarna från Sunseekers inne i Nadi. Skjutsen kostade inget och här blev vi först mottagna av en glad receptionist för att sedan konstatera att detta var ett ställe som guideboken varnade för och som bara hade bytt namn. Det verkade sjabbigt och men klockan var nu så mycket att vi inte orkade leta vidare utan checkade in och lade oss i den breda, hårda sängen och sov.





Vi kom till Fiji och Sunseekers sen kväll



Fiji, som ligger nästan rakt norrut från Nya Zeeland och på samma breddgrad som Cairns, blev för första gången befolkat av Aboriginer från Australien för drygt 50.000 år sedan. Ögruppen består av två stora och många små öar och på huvudön Viti Levu bor 70% av befolkningen. Huvudstaden som heter Suva ligger på den syd-östra delen av Viti Levu. Eftersom denna del av ön ofta drabbas av stormar och dåligt väder har man lagt flygplatsen i Nadi på den västra delen. Att ta sig från den ena sidan ön till den andra är lätt och fågelvägen mellan Nadi och Suva är 10 mil. Huvudön är ur en badsugen turists ögon relativt ointressant för nästan alla de berömda och vita stränderna finns ute på småöarna. Att ta sig hit kan vara mer besvärligt än man anat men åker man på en charterresa så är ju sådana små problem redan lösta.

Kl. sju nästa morgon steg vi upp och begav oss in mot Nadi city. Vi hade nog trott att Nadi skulle vara lite större och framför allt modernare för detta var verkligen att komma tillbaka till den mindre utvecklade världen.

När vi gick längs huvudgatan Queens Road gassade solen från en blå himmel. På GPO:t hämtade vi tre brev och ringde vi till Albert's Place. Vi hade planer på att ta oss till detta exotiska ställe beläget på en liten ö några mil söder om Viti Levu och leva några dagar Robinsonliv igen. Det visade sig dock att båten dit endast gick två dagar i veckan och nästa båt gick om två dagar. Vädret var osäkert och enligt guideboken var båten av det mer spartanska slaget och vi hade ingen större lust att ge oss ut på några riskfyllda äventyr. På ön fanns det dessutom inga affärer inom nära avstånd så vi valde att leta efter ett bättre alternativ. På Westpack Bank växlade vi 200 USD till 292 FD. Rakt över gatan fanns ett informationscenter och här pratade vi med en dam som rekommenderade Mana Island, en timmes båtfärd Nadi. Det lät lockande men vi valde att fundera nån dag och hamnade istället på Newtown Beach Hotel, ett ställe invid stranden och med egen restaurang, där vi skulle stanna i två nätter.

Vi packade ihop våra grejor på Sunseeker och blev upphämtade av ägarens son på det nya stället. På Newtown, som var en liten mysigt villa, fick vi ett godkänt rum med egen dusch och toa för 27 FD. Läget var kanske en aning ocentralt men det var bara 200 meter till stranden och fick duga för två nätter. Vi fick inte laga vår mat själva utan till middag lagade en kokerska spaghetti, som hon trodde var nudlar, åt oss.

Mörkret kom ganska tidigt och vi tog en promenad i solnedgången längs den långa stranden. Sanden var inte så vit som man föreställer sig på en sandstrand på Fiji men vackert var det. Vattnet var varmt och vi tog ett dopp. En liten bit ut var det lera så vi förstod varför stranden inte hade fler besökare. Det var en skön känsla att vara på Fiji. Vi hade ju hört talas om denna idylliska och tropiska söderhavsö många gånger och undrat när vi skulle få komma hit. Men nu var vi här, på stranden i solnedgången på en av världens mest omtalade turistöar. Vi gick en halvtimme åt ena hållet och vände sedan tillbaka. Nu kom några hundar som minst sagt såg otrevliga ut. Till synes oberörda fortsatte vi att gå och efter några små omvägar kom vi lättade tillbaka till hotellet. På rummet smakade det gott med en liten Baileys som vi köpt på planet över till Fiji.

På förmiddagen nästa dag låg vi på den varma stranden. Till lunch åt vi chicken/asparagus-soppa och potatis och efteråt tog vi en promenad neråt vägen. Vädret var strålande, himlen klarblå och solen som stod i zenit tog verkligen på våra nordiska hudar.

Lite längre bort efter vägen låg Nadi Airport Golfclub. Spelsugna som vi var gick vi hem för att hämta bollar och peggar. I det mycket spartanska klubbhuset betalade vi 12.50 för greenfeen och 13 FD för ett hpd-halvset och sprang sedan upp på första tee. Denna seasidebana höll godkänd kvalitet och det var roligt att få spela alla 18 hål. Några kända spelares resultat fanns nämnda på en tavla och Nya Zeeländaren Frank Nobilo hade banrekordet. Lagom till solnedgången spelade vi in på den 18:e greenen. Kvällen tillbringades på den stora altanen utanför restaurangen på hotellet där vi träffade och pratade med några andra jorden-runt-farare.


Nananu-i-Ra

I samråd med mannen i huset hade vi bestämt oss för att åka till den lilla ön Nananu-i-Ra på nordkusten. Han rekommenderade oss att ta en shuttle-bus till Rakiraki men guideboken föreslog de kommunala bussarna, som vi också valde. 07.25 morgonen därpå satt vi vid vägkanten och bussen kom punktligt 07.30. Först skulle vi till Nadi busstation och dit kostade det 35 cent var. Här fick vi vänta i 25 minuter innan bussen till Lautoka och Rakiraki tog oss vidare. Bussen var av enklare modell och hade inga glas i fönstrena men plast skynken som drogs ned vid regn, så med naturlig aircondition susade vi fram på de slingriga vägarna. Kvart i tolv var vi framme i Rakiraki. Direkt blev vi uppraggade av en taxichaufför. Först skjutsade han oss till två mataffärer, för på Nananu-i-Ra fanns inga affärer och sedan vidare till bryggan där vi skulle bli hämtade av en liten motorbåt. Regnet öste ner och i det lilla skjulet på bryggan väntade fler äventyrslystna ungdomar. Efter en halvtimme kom båten som tog oss ut till Kontiki på Nananu-i-Ra.




I den naturligt luftkonditionerade bussen på väg till Rakiraki



På stranden möttes vi av två tjejer som hälsade oss välkomna och efter lite diskutterande fick vi ett fint dubbelrum med utsikt över hela byn. Rummet som liknade en mindre lägenhet fick vi dela med fyra andra tjejer. De hade varit här i fyra dagar men vädret hade tydligen inte varit så bra så de hade planer på att dra vidare för så mycket mer än att sola, bada och spela volleyboll fanns inte att göra.

Efter ett tag kikade solen fram och alla sprang ned på stranden. Jag provade direkt att snorkla och blev inte besviken. Tjugo meter ut fanns ett jättefint korallrev och detta skulle bli mitt andra hem de närmaste dagarna. Vi tillbringade resten av dagen på stranden och vid sex gick vi upp till rummet och duschade. Till middag åt vi endast kokt potatis. Vi pratade ett slag med tjejerna i huset och gick sedan och nannade kudde. I vårat lilla rum, som låg lite avskiljt från tjejernas, fanns bara en stor dubbelsäng. Den var klädd med ett tunt nät runt som skyddade mot de ettriga moskiterna.

Morgonen därpå åkte alla fyra tjejerna i vårat hus tillbaka till huvudön Viti Levu. Vi fick ett helt hus med kök och allt för oss själva vilket vi tyckte var ganska skönt. Så här års är vädret inte alltid det bästa och hittills hade det regnat en del. Men vi hoppades att det skulle bli bättre och beslöt oss för att stanna några dagar till. Personalen gav ett lustigt intryck och är väl inte några som direkt förgyllde vistelsen här. Men dessa gick ju i viss mån att undvika. Av någon anledning stänger de av el och vatten en viss tid varje dag så det gällde att utföra sina sysslor innan eller efter denna.

Vid halv två åt vi spaghetti och ketchup och gick sedan de 35 metrarna ner till stranden. Det var fortfarande mulet men varmt i luften. Efter några dagar med bussfarande och ingen riktig badplats att vara på kändes det skönt att komma hit och slöa, bada och njuta av friden här ute på ön. Bussluffandet på Nya Zeeland var ju på ett sätt lite stressigt och detta var en skön kontrast. Nu väntade vi bara på bättre väder. I vattnet var det i alla fall varmt och de vackra korallerna såg fina ut ändå. Innan middagen tittade vi lite på diabilderna från Nya Zeeland och åt sedan tomatsoppa med kokta morötter och lök. På kvällen gick vi ner på stranden och satte oss. Luften var fortfarande väldigt varm och till den vackra solnedgången delade vi på en flaska rödvin och livet kändes ganska behagligt. Uppe på altanen satte vi framför ett stearinljus och pratade om allt och inget, alla platser som vi hade sett, alla äventyr som vi hade upplevt och om förväntningarna på Amerika. Det var en underbar känsla att sitta i en egen bungalow på Fiji, 35 meter från havet och utanför spelade syrsorna sina kvällsvisor.




Stranden vid Kontiki på Nananu-i-ra



Plötsligt kom två av tjejerna som jobbar här kom upp och ville koka mat på vår spis. De sa att gasen var slut i deras kök. Vi satte oss i soffan och pratade en stund medan deras mat lagades. Den ena gav ett ganska speciellt intryck och det enda som hon pratade om var alla killar hon hade haft från hela världen och hur bra de var på att älska. Vi bjöd dem på en vodka men de smakade bara och lämnade resten. Nationaldrycken Kava kom på tal och vi undrade om vi kunde få prova lite. Kava är en alkoholliknande rusdryck som utvinns ur bladen från en buske. Tillvägagångssättet när den tillagas kanske inte det mest kliniska men guideboken varnade inte för att prova den, snarare tvärtom.

De gick ner till sig och en timme senare kom hon tillbaka och sa att vi skulle komma ner till borden på gården om vi ville prova Kava. Alla andra gäster hade också samlats och vi slog oss ner bredvid några danskar. Tjejen som hade gjort kavan verkade redan ha gått igång och på sitt personliga sätt visade hon oss först hur det hela gick till, för det var tydligen inte bara att halsa tills det var slut. Ackompanjerade av varandras sång cirkulerade den lilla skålen runt bordet och i tur och ordning fick vi dricka varsin hel skål. Drycken var gråfärgad och såg inte direkt inbjudande ut. Enligt en trevlig engelsman som satt på vår andra sida och som provat tidigare så skulle tungan domna bort och man skulle känna en viss berusning. När skålen hade passerat alla deltagare tre gånger så kände åtminstone jag så mycket men Marie sa att hennes tunga hade tappat lite av känseln. Folk började lämna in och så gjorde även vi.

Vid lunch nästa dag kom solen fram och vi rusade ner till stranden. I solljuset var korallerna ännu vackrare och det var inte långa stunder som vi låg på stranden. Vi träffade en tysk kille som jag snorklade tillsammans med. Det är ju tryggt att vara två ifall något skulle hända. Han berättade för Marie och mig att han luffade runt gjorden med sin stora motorcykel som för tillfället var inlåst på flygplatsen i Nadi.




På Nananu-i-ra fanns endast byn Kontiki och för att handla fick man åka båt över till Rakiraki



Utan överdrift var denna undervattensvärld bland det vackraste som jag sett. Något så orört, sårbart och oskuldsfullt låg öppet framför mig att ta för oss av. Det kändes som att sväva omkring i ett tidsbegränsat paradis som inom sinom tid, liksom det mesta av jordens tillgångar, hade en begränsad tid kvar att leva för att för alltid utplånas av människans begär. Att titta på ett kort säger mer än jag här kan beskriva i några ord. De grundaste korallerna låg bara någon meter under ytan och det var svårt att inte beröra dem när vi simmade omkring. Oregelbundet fanns gropar som var olika djupa. Vissa av dem hade sandbotten och andra beklädda med färggranna och vackra koraller. Revet började 15-20 meter ut från stranden och 50 meter ut fanns en kant där det stupade det brant ner, mot den mörka bottnen. Med hjälp av tryckutjämning som vi lärde oss på korallrevet utanför Australien och som kom väl till användning här försökte jag komma så djupt som möjligt.

Morgonen därpå skulle vi ge oss av från ön och åka tillbaka till Nadi. Kl. 11.30 gick båten till Viti Levu och väl där hämtade en taxi oss för färd till Rakiraki. Nu hade vi tillbringat en och en halv vecka på Fiji och provat på stranden och dykt på korallreven och vi ville vidare till Hawaii. Halv två gick den fulla bussen mot Lautoka och den stannade på alltför många platser för att resan skulle vara behaglig och smidig. Liksom på hitresan susade vi västerut på Fiji utan en enda fönsterruta. Framför oss i bussen satt en äldre man. En lustig figur och till synes drogad satt han och gapskrattade och knackade hela tiden i luften med ena fingret i luften, ibland i huvudet på passageraren framför honom. När bussen stannade i en liten ort klev han ur och ställde sig och urinerade genom ett staket där de hade matmarknad på den andra sidan.




En kväll fick vi prova Fijis nationaldryck Kava som utvinns ur bladen från en speciell blomma



Folk garvade och han underhöll hela bussen ända tills vi steg av i Lautoka. Härifrån tog vi bussen mot Nadi men steg av strax innan vid flygplatsen. Från vägen gick vi in till flygplatsen för att framme på flygplatsen upptäcka att Quantas kontor var stängt. Klockan var nu 22 och vi ringde till New Sunny Beach Hotel som kom och hämtade oss gratis med en pickétbuss. Här var det lika tomt som i riksdagen en söndag och efter att ha duschat och bytt om beslutade vi oss för att leta vidare efter ett annat ställe. Efter lite letande i mörkret fick vi tag i en taxi som tog oss till Horizon Beach Resort, som låg på samma gata som Newtown Beach Hotel, och här fick vi ett klart godkänt "family room". Vi packade upp och gick sedan ner en trappa till restaurangen där vi satte oss vid ett mysigt bord i den dämpade belysningen och beställde in varsin European-steak med pommes och öl. Med gott samvete kunde vi efter en lång resdag unna oss detta och det var verkligen gott efter Robinson-livet ute på Nananu-i-ra.




Nadi Airport Golfclub



Nu fick vi en vilodag innan avresan till Amerika och Hawaii men den lyckades vi som vanligt fylla med något roligt. Efter en rejäl frukost i restauranten bestående av stekta ägg på rostat bröd tog vi den naturligt luftkonditionerade bussen in till Nadi centrum och GPO:t. Ingen av oss hade fått någon post så vi botaniserade lite i affärerna istället. En och en halv liter vatten var det enda vi köpte och åkte sedan bussen tillbaka till hostelet. Där packade vi ihop våra saker och åt varsin supergod European-steak med pommes innan bussen kl. 15.30 gick till flygplatsen. Där kollade vi först med Air New Zealand om vi kunde byta och flyga med dem kl. 20.20 men pga. att vi måste flyga vidare från Hawaii med samma bolag till fastlandet, gick inte detta.




En lång kväll bland moskiterna på Nadi Airport i väntan på en stand-by till Hawaii



Vi lämnade in våran packning i en väskinlämning och köpte lite mat och vatten. Framför oss låg nu en oviss väntan. Vi hade blivit placerade på en flight kl 00.30 med Quantas och om vi inte kom med denna så var det väl bara att bege sig tillbaka till New Sunny. I den ljumma kvällen försökte vi på alla möjliga sätt att undgå de enormt påfrestande moskiterna. Ena stunden satt vi på soffan inne i hallen och andra på en soffa utomhus, men inget av alternativen var speciellt framgångsrika. Vid tolv ropade de upp passagerare som fick en sista-sekunden-plats på flighten och till vår lycka fanns vi med bland dessa. I den ljumma natten gick vi ombord på den stora jumbojeten som skulle ta oss över det stora söderhavet till Honolulu, Hawaii och USA.



Nästa resmål

Första sidan