SAN FRANSISCO
När vi nästa morgon vaknade var det en ny resdag. Efter att ha sprungit runt i Honolulu och inhandlat ett par T-shirts och några andra suovenirer lyfter vi kl. 11.20 från den legendariska ön Hawaii och styr kosan mot Amerikas fastland och San Fransisco. Detta var den sista av kontinenterna som vi skulle besöka men kanske den intressantaste. Vid sex landar vi och redan när vi går igenom passkontrollen blir vi av en dam varnade för den brottslighet som idag tyvärr finns nästan överallt i USA. Hos en trevlig man vid en informationsdisk bokar vi rum på Hotel Californian och blir skjutsade dit i en typisk amerikans van. Nu var vi hungriga och efter installation på det lite nedgångna men godkända rummet gick vi ner till restaurangen på bottenvåningen och delade på en mycket god pizza och ett par öl.
Precis som i Sverige vid denna tid var våren på intågande men i luften var det bara runt 10-12 grader varmt. Nu fick vi användning för alla kläder som vi släpat runt på men som vi bara behövt använda på ett par platser. Det var ganska skönt att veta att nästa gång vi flyger från kontinenten så är det hemåt mot Sverige och Vällingby. Resan hade helt klart varit superb men efter nästan sex månader i kappsäck och olika rum nästan varje natt så lockade hemavid.
Hela nästa dag ägnades hämningslöst åt att titta på och prova golfklubbor på McCafferty's Golfshop. Efter lite letande hittade vi äntligen affären och som tur var fick jag managern för affären till säljare. Han hade jobbat som golfpro i 10 år och hade 2 i handicap så han visste vad han pratade om. Inne i affären hade de ett litet rum med en utslagsmatta i och här provade jag en fyra fem olika klubbor innan jag bestämde mig. Under Johns uppsikt fick jag i två timmar svingtips och support och till slut hade jag mage att säga att jag ville fundera över natten och komma tillbaka. Vi åt hamburgare rakt över gatan på McDonald's och kollade sedan i en affär till innan vi återvände till hotellet. Till middag åt vi cottage-cheese-mackor och sedan såg vi en långfilm på "the in-house video" med Nicole Kidman.
Alcatraz från spårvagnen på den branta gatan ner mot Fishermans Warf |
Ovanför Marie hänger "vajern" som lyfter hela körbanan |
Världens längsta hängbro |
Ivrig vaknade jag nästa morgon helt övertygad om att de klubbor som jag dagen innan hade bestämt mig för var de rätta. Efter frukost gick över gatan till en liten resebyrå och kollade vilka möjligheter det fanns att åka till Grand Canyon, men eftersom det vid detta lag var påsklov för skolorna så var alla hotell i närhet till de berömda bergen fullbokade.
Vi gick nedåt den stora gatan som går genom hela stadskärnan. På Public Library ringde vi till ett par golfaffärer i New York och kollade priserna på de klubbor som jag tänkte köpa men de var dyrare än här så det var bara att bege sig till McCafferty's igen. Besvikna fick vi meddelandet att de hade sålt det sista setet av klubborna igår men han lovade mig att fixa ett nytt set till fredag morgon. Till middag åt vi pizza-slices och drack cola och efteråt såg vi Mrs. Doubtfire med Robin Williams och Sally Field på video. Nu hade vi varit två hela dagar i San Fransisco utan att ha sett någonting förutom golfaffärer och resebyrån rakt över gatan.
Men även nästa dag skulle ägnas åt att kolla vilka möjligheter det fanns för vår fortsatta resa genom denna stora kontinent. I flera timmar satt vi på den lilla resebyrån rakt över gatan och diskuterade med den trevliga sydostasiatiska damen olika möjligheter, fram och tillbaka, tider, turer och priser och hon kollade och ringde och slog på datorn och i böcker, tålmodig och lugn och till slut hade vi bestämt oss för att istället flyga till Las Vegas och spela bort alla våra pengar....
På skylten till vänster fanns namnen på de som byggde Golden Gate |
San Fransiscos spårvagn som slingrar sig upp och ner för stadens branta gator |
Härifrån var staden ganska vacker. Detta är sundet som skiljer fängelset Alcatraz och fastlandet med 10-gradigt vatten och starka strömmar |
Vid tre hade vi betalat flygbiljetterna hos den lilla och resebyrån och kunde inta lunch. Imorse ringde John från McC-afferty's och berättade att ett skinande nytt golfset Maruman Conductor 31CXII stod och väntade på mig i affären och nu begav vi oss dit. Affären var snabbt avklarad och jag var nu väldigt sugen på att spela med dem. Det var jag ju tvungen att göra för att kunna ta hem dem till Sverige utan att betala skatt. På hotellet lämnade vi in klubborna och gick sedan till Poppey's och åt fried chicken med pommes och cola.
Efteråt tog vi först buss no:30 och sedan no.28 ut till Golden Gate bron. Vädret var ganska fint och bron var verkligen så imponerande som vi hade föreställt oss. Denna, världens längsta hängbro, sträcker sig mellan den långsmala halvö som San Fransisco ligger på och fastlandet på ett imponerande sätt. Det är inte den enda förbindelsen mellan San Fransisco och fastlandet utan under marken går dessutom den fina tunnelbanan. Vi vandrade över bron till den andra sidan och utsikten över staden var vacker. Under oss rann det kalla och strömmande vatten som skiljer Alcatraz från fastlandet och där ett antal fångar har fått sätta livet till. På den andra sidan var landskapet mer kuperat och gav en känsla av Nya Zealand. Vi gick tillbaka till busshållplatsen och tog bussen tillbaka till stan där vi tillbringade kvällen framför TV:n.
Nästa morgon sken solen och vi bestämde oss för att åka ut till det ökända Alcatraz-fängelset. Det var en populär sevärdhet och vi hade tur som fick biljetter samma dag. Till Fishermans Warf, varifrån båtarna gick, tog vi bussen. Idag var det lördag och massa människor cirkulerade i hamnen. Båtturen ut till fängelset tog tio minuter och här möttes vi av en guide som berättade lite om Alcatraz's historia. Härifrån vandrade vi på egen hand upp längs den branta och slingrande vägen till själva fängelsebyggnaden där vi blev utrustade med varsin Walkman. Till guidens röst i hörlurarna, med jämna mellanrum varvat med autentiska intervjuer och ljud från tiden då fängelset var i bruk, gick vi runt och tittade på celler, matsalen, biblioteket, de olika blocken och rastgården. I en intervju berättade en fd. fånge att det han tyckte var det värsta med Alcatraz var att från cellerna kunde de genom de stora fönstrena se hur nära det var till friheten och San Fransisco.
Vi gick in i den cell där Al Capone satt i många år och det var verkligen inga femstjärniga hotellrum. Fängelset togs i bruk under 20-talet och stängdes 1963 pga för höga kostnader. Under dessa år inträffade ett antal rymningsförsök men man vet ännu idag inte om någon har lyckats överleva en flykt. Det kalla och starkt strömmande vattnet var tydligen det svåraste hindret för dessa lycksökande män.
Med båt gick det fort att ta sig till Alcatraz men att simma i det kalla vattnet tar betydligt längre tid.... |
En av rymningsförsöken gjordes med hjälp av en gipsmask och en sked som den intagne grävde bort luftintaget med. Han återfanns aldrig och befaras ha omkommit i det kalla vattnet |
I fängelset fanns fyra block. Här är B- och C-blocken |
Några av fängelsets mer ökända fångar med Al Capone andra från vänster |
Den farligaste platsen i hela fängelset var matsalen där fångarna under måltiderna var utrustade med knivar och gafflar. Som säkerhet mot detta skulle man snabbt kunna fylla hela salen med dödande gas om någonting hände men denna lilla tekniska åtgärd behövde aldrig utnyttjas. Då hade även befintliga vakter strukit med så det var bara i absolut sista hand man skulle ha gjort detta. Alcatraz var den sista anhalten för speciellt besvärliga och farliga brottslingar och fängelset fyllde sin funktion under drygt 30 år. 1963 lades det ned pga. för höga kostnader. Idag är det San Fransiscos populäraste utflyktsmål.
Regler för fängelsets sjukhus |
Tillbaka i Fishermans Warf tog vi den berömda spårvagnen in till city. I dessa kvarter har ju ett otal filmscener spelats in och det var verkligen branta backar som vi åkte i. I aktern på den lilla vagnen hade vi fin utsikt ut över vattnet och Alcatraz. Färden tillbaka till hotellet tog inte så lång tid. Efter ännu en dag full med aktiviteter kändes magen tom och på en liten och mysig pizzeria som låg på en tvärgata till vårat hotells åt vi varsin pizza-slize och sedan var det skönt komma till hotellrummet och vila benen.
Nästa dag var söndag och vår sista hela dag i San Fransisco för denna gång. Vi hade bestämt oss för att spela golf och med tunnelbanan åkte vi till San Fransisco State University. Härifrån var det ungefär en kilometer till golfbanan och vi fick användning för våra, vid det här laget ganska vältränade ben. Väl framme blev vi informerade om att på den stora 18-hålsbanan spelades en tävling och därför fick vi spela på 9-hålsbanan. Innan vi gick ut delade vi på en hink på rangen. På utslagsplatsen för 1:a hålet frågade två asiatiska killar oss om vi ville göra dem sällskap vilket vi gjorde. Banan var klart godkänd även om den hade en bit kvar till de fina banorna i Florida. Klubborna kändes bra och det var kul att spela. Tillbaka vid hotellet åt vi varsin seg biff på ett steakhouse och senare på kvällen tittade vi på en långfilm på "The in-house movie".
Resdag och idag skulle vi flyga vidare söderut mot den stora ökenstaden Las Vegas. Amerikas Förenta Stater var det enda land som vi innan inte hade planerat hur vi skulle genomkorsa. Detta blev det sista stora äventyret för vår resa och enligt min mening det bästa landet att avsluta med. En del resenärer åker ju runt jorden åt andra hållet och börjar ofta med USA. Från början hade vi tänkt att endera hyra en bil på västkusten att korsa landet med eller åka med de stora Greyhound-bussarna. Nu blev det flyg eftersom detta inte blev speciellt mycket dyrare och kontinenten är så stor. Men vi ville ju se några andra platser än San Fransisco och New York och när Grand Canyon var fullbelagt av kringresande påskfirare så fick det bli Las Vegas och huvudstaden Washington.
