CAIRNS
Kl. 02.10 ringde väckarklockan och yrvaknade tvingade vi oss upp ur bädden för att packa och bege oss till flygplatsen. Vi hade beställt och betalat en buss till 03.00 men det kom ingen och vi fick ringa efter en ny taxi. Väl där checkade vi in på en tom flygplats och 05.35 lyfte vi österut mot Stora Barriärrevet och Cairns. Vi mellanlandade halvvägs i Gove och ytterligare en timme senare klev vi av det lilla planet i Cairns. Vi ringde efter fri hämtning från Track's Hostel där vi tog in.
Cairns är en populär stad och den stora utgångspunkten till Stora Barriärrevet. Ingenstans längs Australiens östkust kommer revet närmare land och härifrån arrangeras otaliga dykarkurser, seightseeingturer och allt från endagarsturer ut på revet till veckokryssningar. Nattlivet är intensivt och här fanns det många resenärer från hela världen. En bit in i landet finns det regnskog och många vandringar hålls. I priset för vårat enkla rum ingick varje dag middag på ett diskotek som hette "The end of the World" och låg inne i centrum. Från vårat "hotell" tog det tio minuter att gå dit och maten var excellent. Klimatet i Cairns var behagligare med lägre temperatur och lägre luftfuktighet. Track's var ett ganska livat ställe och man visade ingen större hänsyn till rumsgrannarna, för det smälldes rejält i dörrar och musiken var ofta hög.
Ett av världens sju underverk |
Idag var det fredag och nyårsafton. Under natten hade ett gäng festat högljutt nere på gården utanför vårat fönster. En dag för tidigt!? Vid lunch gick vi in till centrum och satte oss på en parkbänk längs esplanaden vid vattnet. Vi hade samlat på oss en bunt med reklam för olika utflykter till revet och äventyr för urval. Självklart ville vi ju ha en bira att smutta på när det var nyårsafton. "Bolaget" var inte som hemma för här kunde man köra in med bilen och beställa från sätet medan personalen sprang för att hämta din beställning.
För att bättre kunna välja ur deras sortiment fick jag följa med in i en jättestor kyl där det fanns hyllvis med kall öl. I kassan blev jag "Mite" med kassören, betalade min sexpack Fosters och vandrade ner mot Avenyn efter vattnet och till Marie. Livet kändes inte helt fel och med en öl i den ena handen och en penna i den andra fortskred eftermiddagen på ett behagligt sätt. Vi skrev några kort och brev hem till Sverige och gick sedan ut till innecentrumet ute vid hamnen och åt varsin china take-away. Härifrån gick de flesta utflyktsbåtarna till revet och andra mål längs kusten. Ute på stora bryggan mötte vi en flygkapten som just landat med sitt vattenflygplan. I innecentrumet hängde en jätte-box-jelly-fish i plast och med vår utflykt till revet i tankarna tyckte vi att han kunde få informera oss om hur han såg på risken ute bland korallöarna. Han hade aldrig hört att någon hade blivit biten där ute så det var väl bara att hoppas att det innebar att risken inte fanns eller var minimal.
På kvällen åt vi först middag i form av pizza och öl på The End of the World och gick sedan tillbaka till Track's för att skruda våra lekamen till kvällens festligheter. Vid 22-tiden kom vi tillbaka till The end of the World och här var det full rulle. Tillsammans med en massa BP:s från hela världen festade vi in det nya året.
Dagen efter var just en "dag efter" och aktiviteterna var av det lugnare slaget.
Green Island
Nu hade vi bestämt oss för en budgetvariant ut till revet och följande morgon stod klockan på 07.30. En spännande känsla hade infunnit sig för nu skulle vi äntligen få se och dyka på det rev som man betraktar som en av jordens sju underverk, Stora Barriär revet. I hamnen låg den stora katamaranen Big Cat längst ut på bryggan och folk hade börjat gå ombord. De lilla korallö som vi skulle till hette Green Island och med tolv knops fart tog resan dit en och en halv timme. Ut från ön gick en lång pir och längst ut på denna la båten till. På ön kunde man inte använda riktiga pengar utan en "leksakspeng" typ den i Euro-Disney för att det inte ska vara så lockande att råna. Det var en ganska liten ö och i mitten fanns en stor pool med hotell, restauranter och affärer runt omkring. På båten hade jag lånat snorkelutrustning. Första "dyket" gjorde jag lite försiktigt invid stranden. I tankarna fanns ju den läskiga "Boxen" och en sådan var det enda jag tittade efter den första halvtimmen. Istället för en snorkel utrustning hade Marie valt en halvtimmes färd med en U-båt. När hon åkte iväg vågade jag mig nu på att snorkla runt piren. Längst ut var det fem-sex meter djupt och här fanns det riktigt stora koraller. Plötsligt kom ett stim av stora fiskar simmande mot mig men eftersom det fanns gott om andra snorklare runtomkring så tog jag det med ro. De var drygt en meter långa och verkade inte speciellt rädda för människor. Jag simmade närmare dem och de var verkligen stora och fina. Längs botten simmade jag runt bland korallerna och de små färggranna fiskarna en stund och sedan kom Marie tillbaka. Hon tyckte att det var en bra tur och alla i båten hade suttit under vattenytan och sett livet i havet genom ett fönster. Några kort blev det också. Dagen flöt på och vid fem åkte vi ganska nöjda tillbaka till Cairns.
Stora Barriärrevet
-------------------
Stora Barriärrevet är 200 mil långt och sträcker sig från Papua New Guinea i norr till Gladstone längs Australiens östkust i söder, där vattnet blir för kallt. Det är inte bara världens största revsystem utan också den största konstruktion byggd av levande organismer. Borrningar på revet har visat att det på många ställen är djupare än 500 meter. Större delen av revet är omkring 2 miljoner år gammalt med vissa bitar mer än 18 miljoner år. Det är inte ett enda långt rev utan 2600 separata.
Korallerna är formade av "polyp" ett litet, primitivt djur i den marina familjen Coelenterata. När de dör blir de vita och alla vackra färger kommer från levande som växer ovanpå. Det finns 400 olika koraller på revet men även andra invånare har sina hem här. Skorpionfisken med sin mycket giftiga ryggrad, Butterfly Cod och Stonefish med sina dödligt giftiga taggar och som är nästan omöjlig att skilja från en vanlig sten är några. Hajen är en annan kelgris men hittills har ingen människa blivit dödat av en haj på revet.
-------------------
I denna underbara undervattensvärld.... |
....finns nästan oändligt många färger |
Nästa dag var en stor dag för mig. Jag skulle dyka på Barriärrevet med syrgastuber. Innan vi kom hit hade vi hört att man måste ha ett dykarcertifikat för att få dyka men det visade sig att tillsammans med en ledare kunde man för trehundrakronor få göra fyrtiominutersdyk från båt. Då detta var mycket billigare, även om jag gjorde flera dyk och att jag troligen inte skulle få användning för ett dykarcertifikat i framtiden så var det en optimal lösning på mitt dykbegär. Marie valde att avvakta resultatet och stannade iland idag.
Tidig morgon vid sex ringde klockan och förväntansfull vandrade jag än en gång mot hamnen. På bryggan blev vi mottagna och avprickade och när alla kommit la vi ut. Båten som vi åkte med hette Noah's Ark och var en gammal fiskebåt. Den var inte speciellt stor men de lyckades pressa ombord fyrtio personer. Under dagen skulle vi besöka två platser och efter två och en halv timme var vi framme vid Michelmays Cay, en liten sandö med en massa fåglar på. Här vi skulle tillbringa förmiddagen. Båten ankrade 200 m från stranden för att inte skada de ömtåliga korallerna och härifrån fick vi välja om vi ville åka med en liten motorbåt in eller snorkla på egen hand. Jag valde att snorkla och kastade mig i det klara, ljumma vattnet. Tack vare den lånade våtdräkten så flöt jag och nu var det bara att börja utforska.
Rakt under mig fanns en vit, ren sandbotten 7-8 meter ner. Jag fick simma några meter för att komma fram till korallerna och kanten stupade brant upp till ungefär två meter under ytan. Revet är inte en enda stor jätte korall som sträcker sig längs kusten utan en massa stora och små korallöar ovan och under ytan. Mellan dessa är det olika djupt, mellan 30 meter i de djupaste lagunerna till bara någon meter på de grundaste ställena. Närmast runt fågelön var det ganska grunt och passade bra för oss som var nybörjare. Snorkelutrustningen fungerade utmärkt och jag behövde inte höja huvudet ovanför ytan mellan dykningarna för att andas. Runt mig simmade många olika stora och färggranna fiskar och verkade inte speciellt skygga. Vilken känsla det var att se denna undervattensvärld som man hade läst och sett om i böcker och TV hemma i Sverige med egna ögon. Hela förmiddagen låg jag i vattnet och vid tolv simmade jag ut till båten där vi fick salladslunch.
Under båtresan hit ut instruerade ledaren oss om utrustning och hur vi kommunicerade under vattnet och vi blev indelade i grupper om fem personer. Efter lunch åkte vi vidare till Hastings Reef en halvtimme bort och nu var det min tur att dyka. Här fanns det ingen ö så långt ögat nådde och mellan korallerna var det djupare. Vi var nu bara två kilometer från den kant i revet som stupar ca 1000 meter rakt ner i avgrunden och markerar Australiens gräns.
Jag fick på mig utrustningen och klev ner på plankan som var fäst vid båtens akter. Nere i vattnet tog jag tag i linan mellan livbåten och aktern och ledaren justerade hur mycket jag sjönk när jag släppte linan. Runt midjan hade jag ett bälte med blytyngder. Alla var klara och nedstigningen började. Ju längre ner vi kom desto mer ökade trycket och för att klara detta fick vi "blåsa öronen" med jämna mellanrum. Ledaren simmade först och med handsignaler försäkrade han sig att allt var OK. Vi gled på några meters djup efter kanten till en 16 meter djup lagun. Ledaren signalerade att vi skulle gå ner till botten och nu började det att kännas rejält i öronen. Efter ett tag stod vi alla på sandbottnen. Högt där uppe kunde jag se botten på båten. Fiskarna var större här nere och plötsligt kom en en och en halv meter lång haj simmande mot oss. Ledaren lockade den till sig och hajen började stöta med nosen mot honom. Då gav han den en fisk ur fickan och tog ett fast kramgrepp om den. Medan han höll fast den fick vi simma fram och känna på den. En fantastisk känsla att stå på botten av en lagun på Stora Barriärrevet och klappa en haj! Han gav den några fiskar och den simmade iväg. Vi simmade runt i denna vackra undervattensvärld i en halvtimme och sedan signalerade ledaren att det var dags att stiga uppåt. Sakta började uppstigningen och hela tiden fick vi blåsa öronen. Fyrtio minuter var ganska lagom för att vara första gången och det var skönt att komma upp i båten. Medan de andra grupperna dök snorklade jag runt på ytan. Man ser väldigt mycket genom att bara snorkla och den stora skillnaden är att man kommer djupare ner med tuber. Efter en underbar dag på havet var det dags att styra hemåt och vid åtta var vi tillbaka på fast mark i Cairns. På Track's väntade Marie och hon hade haft en lugn och skön dag i Cairns.
Nästa dag hände inget upphetsande utan vi tog det lugnt och besökte lite affärer och låg i gräset vid vattnet. Jag hade fått mersmak av dykningen och på eftermiddagen bestämde vi oss för båda åka med Noah's imorgon. Vi bokade plats och betalade lite.
På hemvägen slängde de ut ett nät som vi fick hålla i och sedan var det full gas |
En ny underbar dag på revet och idag skulle ju Marie följa med. Lika tidigt som igår steg vi upp och idag fick vi skjuts med Hostel-bussen ner till hamnen. Idag blåste det lite mer och båtresan ut till fågelön Michaelmays Cay tog en kvart extra. Från Noah's Ark tog vi den lilla båten in till sandön. Detta var första gången som Marie snorklade så vi mjukstartade men efter hand vågade vi mer och snorklingen avnjöts i behagligt tempo. Vattnet var lite klarare än igår och korallerna minst lika fina. Förmiddagen gick och för att komma till båten och äta lunch simmade vi slutligen hand i hand från ön ända ut till båten. Lunchen intogs i solen på relingen och plötsligt tappade jag min solglas ögon i vattnet. De sjönk till botten och eftersom det var nästan åtta meter djupt här så trodde jag att de var förlorade. Men jag ville ju ge dem ett försök så jag satte på mig snorkelutrustningen och hoppade i vattnet. Genom cyklopet kunde jag se dem där nere på den ljusa sandbottnen. Jag tog ett djupt andetag och dök. Det kändes det rejält i öronen men efter ett par försök lyckades jag få upp dem.
Precis som igår fortsatte vi efter lunchen till Hastings Reef en halvtimme bort och återigen skulle jag få komma ner i havets djup bland korallrev och laguner. Vi stannade på en annan plats idag pga. att vinden kom från ett annat håll. Nu visste jag ju hur det gick till och det kändes inte lika nervöst idag. När alla kommit i vattnet gjorde ledaren tecken att vi skulle börja nedstigningen. Idag fick jag lite problem med mina öron och de andra kunde sjunka fortare än jag, men efter några minuter lossnade det och jag kunde gå ner på botten. Allt var lika vackert som igår och längs en brant vägg gled vi i samlad trupp in i nästa lagun. En av killarna fick problem och var tvungen att stiga till ytan men vi andra fortsatte. Jag hittade en lös korall men ledaren signalerade att inget fick tas med upp. Ett par hajar, ungefär lika stora som sist kom simmande men de var inte så nyfikna och lämnade oss bakom sig. Senare läste jag att det troligen var två stycken White-tipped Sharks, en av de aggressivaste arterna. Hua! Efter en halvtimma i denna fantastiska undervattensvärld fylld med fiskar, koraller, grottor, sprickor och jättelika svampar var det dags att stiga upp. Halvvägs till ytan blev jag yr i huvudet och fick stanna ett tag men till slut gick det bra. Under tiden hade Marie snorklat omkring och utforskat de ytligare korallerna och när vi styrde kosan mot land var vi mycket nöjda med det fått uppleva. Vid Michaelmas Cay var vi inte ensamma. Japanarna verkade ha det gott ställt och hyrde egna stora lyxiga båtar. En av dem var en jättestor katamaran som hade ankrat en bit längre ut än oss. Klockan åtta var vi tillbaka i Cairns och på vägen hem åt vi varsin China take-away.
Nästa dag flöt i lugn takt och inga större sensationer inträffade. Vi hämtade några diarullar som vi lämnat in och resultatet var klart godkänt. I en liten trekantig "projektor" som vi införskaffat för 30 kronor kunde vi titta på alla fina bilder. Hittills hade vi skickat hem två paket till Sverige med lite kläder, diabilder och annat som vi inte orkade bära runt på. Vi valde den längre, billigare och lite osäkrare sjövägen men enligt posten skulle de behandlas mycket noggrant.
