NORDÖN
Auckland
Flygresan hit gick bra och vi landade tidig morgon på den stora flygplatsen. Här träffade vi en svensk kille som vi delade en shuttlebus med till Central City Backpackers där vi checkade in, tog en dusch och lade oss att sova.
Nya Zeeland som består av två stora och en mindre ö har 3.360.000 invånare. Fårskötsel är den största sysselsättningen och här finns 100 får på varje invånare. Många anser att detta är jordens enda kvarvarande orörda, bebodda plats och naturen skiftar vida i karaktär. Längst i söder på den norra ön ligger huvudstaden Wellington men det är Auckland i norr som är den största staden med 842.000 invånare. Längst ner i söder ligger den lilla ön Stewart Island.
Första dagen här gick åt att utföra ärenden och att utforska staden. Så här års har båtarna i Whitbread Round the World kommit till Auckland och i hamnen låg några stora segelbåtar. På GPO:t hade vi fått tio! brev och ett kort och på väg mot hamnen träffade vi Hans, vår svenske vän. Han följde med oss till hamnen och där vi tillbringade eftermiddagen pratandes och drickandes öl bland alla människor. Hela hamnområdet var som en festival och längs kajerna fanns flera olika restauranter och ölhak. Nya Zeelands största och förmodligen mest kända öl heter Steinlager och har två år i rad vunnit pris som bästa öl vid internationella tävlingar i Europa och det kändes. Steinlager fick snabbt en plats i våra hjärtan. På kvällen gick vi ut på en liten restaurant och åt Filé Mignon med potatisgratäng.
Vi kom till Auckland i januari och nu hade båtarna i Whitbread Round the World Race kommit hit. I bakgrunden den Nya Zeeländska båten Endevour som vann 1992/1993 |
Vi hade planerat att stanna fyra dagar i Auckland. Idag ville vi åka till badön Waiheke men vädret blev dåligt och vi begav oss istället ut på vandring i och runt staden. På vägen mot War Memorial Museum gick vi in och tittade i Winter Garden, en enormt vacker blomstersamling i en gammal herrgård. I det stora museet, som låg uppe på en stor kulle på ett öppet fält strax utanför staden, fick vi beskåda många intressanta saker. Nya Zeelands urinvånare heter Maoris och enligt vissa ska ön ha varit bebodd av dessa redan för över ettusen år sedan men med säkerhet vet man att människor kom från Tahiti på 1400-talet och den sista äkta maorin dog 1933. Sedan den första människan satte sin fot på ön har, som på så många andra platser runtom i världen, ett antal krig och motsättningar passerat. Det var vapen och andra intressanta saker från dessa epoker som visades här men även vapen och maskiner från 1:a världskriget fanns utställda. Men den stora behållningen var ändå den enormt kraftfulla och vackra Maorikonsert som vi fick beskåda. I en timme dansade och sjöng ett tiotal Maoris för oss och de gav ett enormt intryck med kraftfulla röster och vackra dräkter. Bravo! Efteråt gick vi tillbaka in mot stan och i en stor bottleshop inhandlade vi en six-pack Steinlager. I ett fint innecentrum satte vi oss på övervåningen och tittade på två diarullar som vi framkallat och skrev några vykort. Middag åt vi på en liten och mysig pizzeria.
Dagen efter regnade det och jag passade på att glida in hos frisören bredvid hostelet. Frisyren blev ny men snygg och godkändes av Marie. Under tiden hade hon tagit en cappucino på fiket vägg-i-vägg. Nere i centrum hittade vi en restaurant där vi fick komponera varsin fräsch salladsmacka på egen hand och goda blev de. Vid vårat bord på övervåningen i innecentrumet skrev vi sedan några kort och brev och när vi senare kom ut på Queen Street, som är huvudgatan genom Auckland, hade solen kommit fram och vi gick ner till hamnen. Vi tog varsin öl och tittade på folk och båtar och gick sedan till Pizzahut och åt en god men ganska dyr pizza.
BUSSLUFFNINGEN
Dagen efter var det Lördag och vi skulle åka söderut, först till Waitomo och sedan till vulkanområdet Rotorua mitt på nordön. I Sydney hade vi köpt ett busspass som skulle ta oss runt de två öarna och som gällde i sex månader. På resebyrån i Kings Cross sa de att det skulle vara billigare att köpa busspassen i Australien än i Nya Zeeland, men under resans gång skulle det visa sig vara ungefär lika dyrt eller till och med billigare att köpa dem här på Nya Zeeland.
Waitomo Caves
Efter att ha åkt runt och plockat upp folk på några hostels var bussen full och vi styrde kosan söderut. Bolaget som vi åkte med hette Magic Bus och chauffören verkade OK. Under resans gång berättade han om Nya Zeeland och platser som vi passerade. Kl. 12.15 kom vi fram till Waitomo och här skulle Marie åka båt i stora grottor fyllda med självlysande maskar och jag skulle prova Black Water Rafting. En snabb hamburgare och sedan bar det iväg med en minibuss. Femton minuter senare stannade vi vid en gård ute på vischan. Här fick vi byta om till svarta gummidräkter och bege oss vidare på en stig mot en liten skog. Framme vid skogspartiet berättade vår guide om vad som skulle hända och hur vi på stora gummiringar skulle färdas i kolsvarta tunnlar långt under jorden. Vi fick provsitta ringarna på marken och sedan började marschen mot jordens undre. När vi kom in i grottan satte vi oss ner på en stor sten och vår kvinnliga ledare berättade om ett stort flygdjur som skulle finnas här nere och hur vi skulle göra om de satte sig fast på ansiktet. Troligen bara en liten sägen. På huvudena hade vi pannlampor och dessa behövdes. Strax kom vi fram till vatten och nu steg spänningen. På ett led färdades vi, paddlandes med händerna, liggandes eller sittandes längs den ibland mycket smala och trånga grottan och ibland genom stora salar fyllda med lysmaskar och med både stalaktiter och stalagmiter runtomkring, så att vi tillfälligtvis kunde släcka pannlamporna. Ibland forsade vattnet fram och ibland gled vi på kavlugna ytor. Efter fyrtiofem minuter var vi framme i ljuset igen. Det var skönt och ännu skönare att se Marie igen. Hon hade haft en spännande båtfärd i en stor grotta. Med ett rep som var spänt mellan bergväggarna tvärs över grottan hade de dragit sig fram för hand. Varken lampor eller båtmotor fick användas därinne och runt väggar och tak satt tusentals med lysmaskar, Glow-worms, som lös upp hela grottan. Dessa lysmaskar var känsliga för ljus så de hade också färdats i det dunkla skenet.
I det dunkla skenet från lysmaskarna och med ett rep spännt mellan väggarna gled båten sakta fram i grottan |
Farliga gaser bildades och skulle enligt skyltarna vara ohälsosamma |
Vi som reste med "Magic Mike" och hans buss |
Rotorua
Färden fortsatte söderut och kl. tre var vi framme i Rotorua. Denna lilla stad på kanten till sjön Lake Rotorua hade 53.000 invånare och gav genast ett intryck av småstadsidyll. Vi hade på egen hand i förväg bokat ett rum på Kiwi Paka som låg ungefär tio minuters gångväg ifrån centrum och här stannade också många andra i bussen. Efter en dusch och uppackning begav vi oss till fots ner mot stan och längs den pittoreska huvudgatan hittade våra hungriga magar en mysig restaurant. Här kunde vi gå in och beställa valfritt kött i precis den storlek vi ville ha och betala ett klart godkänt pris därefter. På bottle-shoppen vägg-i-vägg köpte vi några öl och satte oss sedan vid bordet i solskenet och smakade på salladen. Min personliga favoritrestaurant på hela resan. Super!! Vägen hem gick vi en sväng runt byn och på en supermarket modell större handlade vi lite mat. Kvällen fördrevs i lugnt tempo på hostelet.
Kiwi Paka är ett lagom stort ställe och är placerat bland privata villor på en lugn gata i stadens utkant. Bakom huset finns en stor cricketplan och här tränar skolungdomar varje dag. Det som Rotorua är mest känt för är den omgivande vulkaniska verksamheten som syntes och luktade ruttna ägg vida omkring. Från små och stora hål i marken rök och puttrade det över hela stan och på vissa ställen var stora områden avspärrade pga. av kokande lera och vattenkällor. På Kiwi Paka fanns en pool som var uppvärmd av denna värme från jordens inre och temperaturen var ibland för hög för att vi skulle kunna bada. Men efter en lång dag till fots runt staden var det en befrielse att få hoppa i och njuta.
Ett enligt forskarna bottenlös kokande vattenhål. Urinvånarna Maoris, kokade majskolvar i det 100-gradiga vattnet och sålde till turister |
Vattnet i de kokande källorna kondenseras och bildar vackra vyer |
Wakarewarewa, en av Rotoruas många parker. Det naturliga svavlet bildade saltstensliknande klippformationer |
Nästa dag regnade det och vi bestämde oss för att försöka spela golf på en av Rotoruas fyra golfbanor. Efter att ha försökt informera mig om vägen dit på en mindre detaljerad karta i receptionen gick vi iväg. Men efter en halvtimme stod det klart att vi gått åt rakt motsatta hållet, så det var bara att ta nya tag och vända. Returen passerade Kiwi Paka och vi hann in och byta till kortbyxor innan promenaden fortsatte i rätt riktning. När vi tre kvart senare äntligen kom fram till den kommunala 27-håls banan var vi ganska trötta i benen och framför oss hade vi två 9-håls-varv och sedan tillbaka marschen till Kiwi Paka. Puh! Men gått långt hade vi ju förut och självklart ville vi ju spela. Greenfeen kostade 10 NZD och klubbor och bollar kostade 18 NZD att hyra. Vid 1:a tee träffade vi en äldre man ifrån Ontario i Canada och han gjorde oss sällskap i ett varv. Det andra varvet spelade även Marie och det gick någorlunda med tanke på att hon inte spelat golf förut. Banan kanske inte var den finaste men klart godkänd och på många ställen fanns det kokande lerhål där jag lyckades placera ett par bollar. På ett 150 m långt par tre hål var man tvungen att ha drygt hundra meter carry för att inte hamna i en stor sådan. Marie tyckte att det roligt och jag fick 28 poäng. Marschen tillbaka var jobbig och när vi kom in till stan igen satte vi oss på vår favoritrestaurang och åt varsin handplockad utskuren biff med pommes frites, sallad och en Steinlager.
Nja, banorna här som ofta var "kommunala" och inte krävde någon som helst utbildning av spelarna, höll kanske inte svensk standard och kunde dessutom vara farliga att vistas på. |
Nu var vi sugna på att se den vulkaniska verksamhet som pågår runtomkring och när vi vaknade nästa dag sken solen från en klar blå himmel så vi beslöt oss för att besöka ett av dessa områden. Dessa områden kallas "Thermal Zone" och efter att ha inhandlat lite matsäck på Wollworth gick vi mot det kanske mest kända av dem, Whakarewarewa som låg strax bortom golfbanan i utkanten av stan. Det kostade ett par dollar att gå in och för det fick man en guidad tour runt området. Först fick vi se lite Maorihistoria men sedan begav vi oss ut i parken. Här vandrade vi omkring i fyra timmar och tittade på alla kokande och sprutande vatten- och lerhål. Ett vattenhål, eller Geyser som det heter här hette Pohutu och sprutade under 20 minuter sitt vatten 30 meter rakt upp i luften, två till nio gånger om dagen. Det fanns många stora kokande lerpölar och man förstår att de är avspärrade när de håller 100 grader Celsius. Längst bort fanns en Maoriby och i denna kunde man köpa nykokta majskolvar som invånarna kokade i en 100-gradig klarblå, vattenkälla som enligt guiden var bottenlös! Hua!
Nöjda lämnade vi parken och nu fortsatte promenaden mot Redwood Forest, ett över hundra år gammalt skogsreservat. När vi en lång timme senare kom fram, sträckte sig höga jätteträd mot himlen. Detta är världens högsta träd som på svenska heter Rödvedsträd och kan bli över 110 meter höga. Dessa var dock inplanterade från Californien i USA runt sekelskiftet och hade nu nått en höjd av drygt 70 meter. Massiva saker. Som tur var fick vi lift av en sjysst kille tillbaka till centrum och som vanligt åt vi varsin biff på vår restaurant.
Taupo, Huka Falls
Nästa dag skulle vi fortsätta vår resa med Magic Bus söderut till staden Taupo och detta skulle bli en intensiv dag. 07.15 ringde väckarklockan och med lite tunga ben packade vi och gick ner till bussen. Denna hade just gått sönder och efter att ha kallat på en mekaniker kunde vi en timme försenade lämna Kiwi Paka och Rotorua för denna gång. På återseende på tillbakaresan. Nu fanns det inga stora tidsmarginaler så med en tung högerfot transporterades vi racerfart söderut och mot Lady Knox Geyser. Detta var en berömd geyser som varje dag punktligt sprutade sitt vatten 20 meter upp i luften och det ville vi ju inte missa. Tre minuter innan utbrottet kom vi fram till parkeringen, greppade kameran och sprang de 100 meterna till geysern. Vi hann precis lugna ner oss så sprutade den. En fantastisk syn! Runtomkring stod ett hundratal människor som liksom vi fotograferade. Sedan fortsatte resan och efter en halvtimme var vi framme vid Waiotapu, ytterligare ett thermalområde. Här fanns den fina champagnepoolen som innehöll 74-gradigt, var 60 meter djup och bred och i två timmar strövade vi runt bland puttrande lergryt och vattenhål innan vi åkte vidare.
En vacker plats att hoppa Bungy-jump på. Höjden var 45 meter och platsen heter Taupo |
Författaren |
Avklarat hopp |
Bungy Jump
Nästa naturfenomen var Huka Falls, en bred spricka i marken som en gång i tiden bildats av ett jordskred, där vattnet nu forsade fram och som slutade i ett stort vattenfall. Vi stannade i en halvtimme och nu var vi nära Taupo, en av Nya Zeelands tre Bungy Jump städer. Här valde några i bussen att hoppa men vi avstod, än så länge. Som skrikande grisar kastade de sig ner från kanten av rampen och det såg lite läskigt ut. En del doppade längst ner huvudet i vattnet. Efteråt släppte bussen av oss vid respektive hostel och på Berkeenhoff Lodge, som vi valt, skulle vi stanna i natt. Redan innan jag kom till Bungy Jumpingens hemland Nya Zeeland, hade jag funderingar på att prova ett hopp och eftersom denne plats var mycket vacker så fick det bli här. När vi installerat oss på rummet promenerade vi till Bungyn. Marie var tveksam om hon skulle hoppa och valde att titta på mitt hopp först.
Jag betalade de 70 dollarna och nu började jag att bli lite nervös. Hela tiden försökte jag lugna ner mig och samla mod. Före mig skulle en familj hoppa och mamman skulle inleda. Till en början såg det bra ut men när hon stod på kanten kramade hon sig krampaktigt fast vid en pelare och skrek:
- Det här går inte och började gråta. Hon hoppade aldrig och nu skulle pappan försöka. Han tvekade inte så länge utan kastade sig modigt ut i luften. Sonen hade tydligen hoppat några gånger förut och avslappnat kastade han sig också ut för kanten. Under hela tiden hade jag försökt föreställa mig hur jag avslappnat, utan tvekan och utan att fundera för mycket bara skulle gå fram till kanten och kasta mig ut i luften. Jag fick gå fram och sätta mig på en smal bänk precis vid kanten. Fortfarande helt övertygad om hur enkelt och tveklöst jag skulle genomföra hoppet spände en kille fast mina fötter i ändan av den kraftiga gummisnodden medan en andra informerade mig om hur hoppet skulle gå till. Jag skulle titta rakt fram och inte neråt och när han räknade ner från tre till noll så skulle jag lätt bara falla framåt. Jag sa att jag inte ville att han skulle räkna utan att jag själv ville bestämma när jag skulle hoppa. Då sa han att jag tog bort det roliga för honom. Jag replikerade att det var ju jag som betalade och fick min vilja fram. Den första killen dubbelkollade fastsättningen av mina vrister i gummi- snodden och sen ställde jag mig upp och gick den sista metern fram till kanten. Plötsligt kändes hoppet inte lika självklart och när jag tittade mot horisonten och sedan oundvikligt rakt ner mot vattnet infann sig en svindlande känsla och jag undrade vad fan jag hade gett mig in på. Ska jag från en höjd som verkade vara ungefär 500 meter upp i luften bara kasta mig raklång ut i luften och ramla fritt? Skulle-jag-klara-det-tankarna svischade förbi. Tamejfan, nu måsta jag hoppa, annars klarar jag det inte. Kom igen! Kom igen! Vad gör jag? Hoppa nu då, hoppa! Och så hoppade jag, flög rakt ut i luften och föll och föll och föll och.. Sekunden då jag beslutade mig för att hoppa och ramlade framåt över kanten var den värsta och med blandade känslor for jag genom luften de 45 metrarna ner till vattnet. Jag hade klarat det och skrek väl ut någon känslofras. Efter att ha gungat upp och ner några gånger blev jag nerhissad och upphämtad av en båt som förde mig och pappan och sonen in till land. Jag fick skjuts av dem tillbaka till Marie som hade dokumenterat allt med kameran från bergskanten. Efteråt fick jag en känsla av att vilja göra om det och lite bättre, men huvudsaken var ju att jag hade klarat att hoppa en gång.
Nu var vi hungriga och gick in mot stan. På en ganska stor mataffär köpte en grillad kyckling, potatissallad och mjölk som vi avnjöt sittande i gräset på kanten till sjön Lake Taupo. Kvällsluften var ljummen och från en klarblå himmel sken solen, maten var god, utsikten vacker, sällskapet trevligt och jag hade precis hoppat mitt livs första och kanske enda Bungy Jumphopp. Mao, vi hade det ganska bar och vintern i Sverige kändes mycket avlägsen. Lite längre bort längs stranden kunde man prova att slå en golfboll ut över vattnet och försöka pricka ett hål på en flotte 125 meter ut. Vinsten för ett hole-in-one var 10.000 NZD och jag slog ett slag för en dollar och prickade nästan flotten. På trötta ben började vi sedan att vandra hemåt. Men vi villade tyvärr bort oss och efter att ha irrat omkring i ett stort villaområde i en timma och blivit skrämda och utskällda av alla stora Dobberman hundar som verkade finnas i nästan alla hus kom vi hem till hostelet och kunde lättade slänga oss på sängen. Puh! Rummet vi bodde på var mycket fint och var kanske det finaste som hade under hela vistelsen här på Nya Zeeland. Liksom Rotorua var Taupo en liten och mysig stad med enbart låga hus och med en storslagen natur runtomkring. Tyvärr hann vi inte utforska staden närmare för nästa dag bar det vidare med Magic Bus mot Wellington.
Enligt Mike skulle det finnas guld kvar i markerna men för säkerhets skull valde vi det preparerade alternativet |
Pannkaks-stenarna. Genom tiden har havets ebb och flod skapat lustiga formationer i berget |
Lake Mathesson vid foten av Nya Zeelands högsta berg, Mount Cook 3840 möh. |
Wellington, huvudstaden
Kl. 09.00 på morgonen satt vi upp igen och nu hade vi en ganska lång bussresa framför oss. På ett vackert ställe stannade vi och i gräset bland änder och gäss och med en bergskedja i bakgrunden åt vi vår medhavda lunch i form av mackor, yoghurt och läsk. Vi stannade vi ytterligare en gång till för att boka och betala biljetterna för färjan över sundet till sydön men annars var det raka spåret. När vi kom till Wellington åkte vi upp till en fin utsiktsplats varifrån vi kunde se vida över staden och ut över Marlborough Sound. Vid sju blev vi avsläppta vid Downtown Backpackers där vi fick ett av resans mindre tilltalande rum.
Wellington som är huvudstaden gav genast intryck av att vara just en sådan. Självklart hann den ju inte få en riktig chans men förutom läget vid vattnet tyckte vi att den var ganska grå och trist. Till middag åt vi, gissa vad? En stor china take-away nere i hamnen och på det lilla rummet på 3:e våningen i hörnet av Downtown Backpackers lade vi oss och somnade.
När solen morgonen därpå gick upp bakom bergen var det inte vilken dag som helst utan min födelsedag. Och inte vilken födelsedag som helst utan min trettioårsdag. Till den stora festen hade vi bjudit ett hundratal personer och alla hade tackat ja.... Riktigt så var det inte utan på ett mysigt fik inne i Wellington fick jag en kaffe med dopp och en liten fruktsallad i present av Marie.
Kanske hade jag ändå redan fått den finaste presenten. Att tillsammans med världens trevligaste sällskap, Marie, få privilegiet att resa jorden-runt och se alla fantastiska platser som vi besökt och skulle komma att besöka. Marie serverade mig frukost på sängen som bestod av två fullkornsskivor och en Coca-cola. Vi drog oss lite längre i sängen och sedan begav vi oss ut på stan. På McDonalds åt vi lunch och vid tre bjöd Marie mig på fika. Hela dagen vandrade vi runt i Wellington och tittade i affärer, fikade, skrev dagbok och vid 18, då fiket som satt på stängde, gick vi till hostelet och satte oss i baren som de hade på andra våningen och drack några ICE-öl. På rummet åt vi sen vår nykom ponerade måltid; frallor fyllda med lök, tomat och ost och med mjölk till. Till efterätt fick jag en Mars och innan vi somnade läste jag ur vår högläsningsbok, Fru Björks öden och äventyr.
