NORDÖN (retur)
Wellington (retur)
Nu hade vi åkt runt landet och sett många av de finaste platserna. Med en annan vilde till busschaufför forslades vi till Picton där vi än en gång fick åka färjan över sundet, men denna gång till Wellington på Nordön. Innan avfärd hann vi äta lunch nere i den lilla hamnen som tillhör Picton och vid 14.20 avgick båten norrut. Vi hittade direkt två fina platser inomhus och kl. 17.30 lade vi till i Wellington. Härifrån tog vi en smockfull buss in till Railway Station. På Downtown backpackers lyckades vi erövra det sista twin-room de hade och till middag åt vi en god biff med potatis och ketchup. Det kändes ganska skönt att vi var tillbaka på nordön och att detta bussluffande snart var över. I drygt en månad hade vi åkt landet runt med en buss och övernattat på nya platser nästan varje dag. Dessutom var bussresorna ibland ganska långa och tråkiga. Nu ville vidare till Fiji där det var varmare.
Turangi
Ivriga gick vi nästa morgon ner till Magic-bussen och denna gång var vi bland de första. I en timme fick vi åka runt för att hämta upp passagerare från olika hotell och till råga på allt, några som låg bakfulla i sängen och inte orkade meddela det. Något försenade styrde vi kosan norrut mot, för vår del Turangi och Tongariro National Park. Vi stannade på samma plats som på nervägen, bland höns och gäss, för att äta lunch och vid 14.00 var vi framme i Turangi. Vi hade tillsammans med ett par andra resenärer en lång diskussion med receptionisten som verkade ganska ny om vilka rum vi skulle ha och vad de kostade men till slut löste det sig och vi kunde installera oss. Anledningen till att vi stannade här i Turangi var att vi ville gå den omskrivna vandringsleden genom Tongariro National Park vilken skulle vara en av Nya Zeelands vackraste och bästa. Guideboken talade om att man kunde bo i Turangi eller i parken men vi valde att bo här och göra dagsturer till parken.
Tillsammans med Petra och Jörgen tillbringade vi tre veckor och gick bl.a. Tongariro Crossing |
Den högsta punkten på leden, 2000 möh. strax intill Red Crater |
Vid Mangatepopo Hut fanns det varma källor som var sköna att stoppa fötterna i efter en lång dags marsch |
Stan verkade inte överdrivet stor men hade allt vi för tillfället önskade. Vi växlade en resecheck, postade ett vykort till Auckland och handlade mat. Tillbaka på hostelet lagade vi spaghetti och köttfärssås och i köket träffade vi ett par från Malmö. Det visade sig att de också skulle gå leden imorgon och vi bestämde att vi skulle göra sällskap. Efter middagen duschade vi och gick sedan till baren där vi tog en öl och kastade lite Dart och planerade morgondagen med våra nyvunna vänner från Malmö.
Förväntansfulla steg vi 06.35 nästa morgon upp för att konstatera att vädret inte hade svikit oss. Enligt guideboken skulle Tongariro Crossing vara den finaste endagarsturen på Nya Zeeland. Kl. 08.30 hämtade bussen upp oss och tio andra vandrare vid receptionen och iväg bar det. En halvtimme senare blev avsläppta på en liten till synes helt öde vändplats och här började vandringen. Vi befann oss nu på 1100 meters höjd över havet och med solen strålande från en klar himmel trampade vi iväg. Framför oss låg ett imponerande landskap utgjort av flera, numera inaktiva vulkaner.
Till en början slingrade sig leden flackt längs den lilla bäcken Mangatepopo Stream. Vi gick tillsammans med Petra och Jörgen och efter en timme hade vi kommit fram till den första och brantaste stigningen på hela leden. Först gjorde vi en avstickare till Soda Springs, ett litet vattenfall på Mt Tongariro's sluttning men sedan började allvaret. I en timme kämpade vi oss upp för Mt Ngauruhue's sluttning, som var täckt av gammal stelnad lava. Med jämna mellanrum tog vi vilopauser för detta var brant och dessutom stenigt men till slut hade vi bestigit 1/3 av berget och kom upp på vågrätt mark igen. Nu befann vi oss 1650 möh. på kanten av den största av vulkanerna i området. Den var möjlig att bestiga ända upp till kratern, 2291 möh. men vi hade varken tid eller lust utan fortsatte över South Crater till nästa stigning.
Även denna krävde sin uppoffring och den sista biten upp till toppen gick vi längs den vassa kanten till Red Crater. Till höger kunde vi titta ner i en jättestor, knallröd krater och bortom den låg landskapet täckt av mindre vulkaner så långt ögat nådde. Till slut stod vi på den högsta punkten under vandringen, 1850 möh. Lång bort åt andra hållet kunde vi se Blue lake, en vattenfylld krater som bildat en sjö och som vi snart skulle passera. För första gången gick det nu nerför och vi passerade de tre små sjöarna Emerald Lakes. Vid den sista av dessa tre åt vi vår medhavda lunch som bestod av kall spaghetti med köttfärssås och sedan fortsatte vi över den stora och platta Central Crater innan vi kom till den sista stigningen. Denna tog oss upp längs till Blue Lake, där många rastade och härifrån var det nerför. Framför oss låg ett fantastiskt landskap med Lake Rotoria i förgrunden och Lake Taupo längst bort. Till en början slingrade sig leden svagt nerför på skrå, senare brantare nerför och precis innan vi kom fram till raststugan Ketetahi Hut planade den ut. Här hade många stannat för en välbehövlig vila och intagit en behaglig ställning på verandan i solskenet. Även vi gjorde en kortare paus och språkade lite med vår vän från Helsingborg som vi träffade här.
En natt för många år sedan vattenfylldes kratern i bakgrunden, kanten brast och vattnet rev en tågbro för ett förbipasserande tåg vilket medförde att många människor fick sätta livet till |
Red Crater, på toppen av leden |
Från kanten till Blue Lake vände vi oss om och tittade tillbaka på Red Crater och Mount Tongariro och den lilla stig som utgör leden |
Mangatepopo Hut, slutdestinationen på leden (men inte för oss) och en rastplats med övernattningsmöjligheter för vandrare |
Men än återstod en bit till parkeringen där bussen skulle hämta oss så det var bara att resa på sig och fortsätta. Strax invid stugan fanns Ketetahi Hot Springs, en thermal area med drygt 30-gradigt vatten som vi vilade våra ömma fötter i. Jörgen badade! Resten av biten kändes som en transportsträcka och som gick mestadels inne i ett skogslandskap men en dryg timme senare kunde vi nöjda lägga oss i gräset vid parkeringen och pusta ut. Trots en krävande dag orkade vi festa till på kvällen och roligt var det.....
Vid tio nästa morgon kom Petra och Jörgen och knackade på dörren. När vi steg upp kunde vi konstatera att marschen hade satt sina spår i våra ben (och ölen..). Tillsammans gick vi först och betalade våra rum och sedan ner till centrum där vi åt en pizza. När våra vänner vid ankomsten på flygplatsen hade frågat vilket som var bäst, ett busspass eller lösa biljetter för att ta sig runt ön, hade de blivit rekommenderade lösa biljetter. När vi berättade om våra busspass och hur vi blev guidade till olika sevärdheter av busschauffören ångrade de att de inte hade köpt ett busspass.
Vi trivdes bra tillsammans och de hade nu beslutat att följa med oss tillbaka till Rotorua, som de hade missat på nedvägen. På informationscentret kollade vi bussmöjligheterna runt öarna för dem och till slut bestämde de sig för att köpa ett busspass för resterande del av resan. Vädret var fint och vi beslutade oss för att spela golf. På Ski Center hyrde vi klubbor och betalade greenfee och sedan fick vi gå en kilometer till Taupo Golfbana. Innan vi slog ut visade jag lite svingtips, för varken Petra eller Jörgen hade spelat förut. Banan var klart godkänd men vädret svängde och efter ett tag var det halv storm och regn men efter ett tag blev det åter sol och varmt. Tempot kanske inte var det högsta och ett par äldre män verkade träna prickskytte på oss på ett hål. Vi hann bara gå 9 hål för klockan var 20.00 när vi kom tillbaka till klubbhuset. Vi vandrade tillbaka mot Ski Center där vi lämnade klubborna under ett hus och tillbaka på hostelet lagade vi en god middag tillsammans.
Rotorua (retur)
Nästa dag skulle vi åka norrut till Rotorua. Petra och Jörgen åkte kl. 10.15 med Intercity-bussen och vi som vanligt med Magic Bus, kl. 13.00. Innan avgång hann vi köpa en karta över Tongariro National Park och äta lunch på hostelet. När vi klev på bussen satt bara en futtig medresenär i den så det blev en lugnare resa än vi varit vana vid. När vi tre timmar senare kom fram till Rotorua och Kiwi Packa hade P+J lämnat ett meddelande i vårat rum att de hade gått till Whakarewarewa. Vi vilade en stund och gick sedan ner på stan och i ett kylrum på en bottle-shop träffade vi faktiskt på dem av en slump. Kan tänkas hade vi liknande planer för kvällen? De hade först tänkt att gå på en Maorikonsert och sedan träffa oss men under middagen, som vi självklart åt på favoritrestauranten, kom vi fram till att de skulle hinna se den imorgon.
Kvällen avnjöts istället på Kiwi Paka och först badade vi i ett par timmar i den varma poolen ända in på de mörka timmarna. Partajet fortsatte i och utanför våra rum till förtret för våra närmaste grannar. Vid 01.00 gick vi in mot stan för att leta efter ett danshak och efter tips från några infödingar hittade vi en hyfsad nattklubb som spelade godkänd musik och serverade öl. När vi vid fyra kom tillbaka till Kiwi Paka hoppade vi i poolen ett slag innan vi lade oss.
Fredag och ikväll skulle Petra och Jörgen lämna oss och åka med Magic Bus till Wellington, men vi hade ju en hel fin dag framför oss så efter lite strul med ett rumsbyte för vår del och en dusch gick vi vid halv ett mot golfbanan. På vägen passade vi på att proppa i oss en china-take-away som jag pga. dålig smak fick byta till en Big Mac Combo på Mc'Donalds och sedan slöade vi till helt och tog en taxi till golfbanan. I solskenet spelade vi ett varv bland puttrande lerhål och varma vattenkällor och hade mycket kul ihop. Med kameran förevigade vi oss, på denna spektakulära golfbana, med jämna mellanrum. Bredvid puttinggreenen drack vi varsin softdrink och tog sedan en taxi tillbaka till stan där Jörgen hämtade sin inlämnade ryggsäck på InterCity-terminalen. Marie och jag åt varsin biff på "vår" restaurant och på kvällen såg Petra och Jörgen en Maorikonsert. Tiden fram till att deras buss skulle gå tillbringade vi på vårat rum.
Under nästan tre veckor hade vi nu umgåtts med Petra och Jörgen och det kändes onekligen tomt utan dem. Men vi hade ju planerat att träffas hemma i Sverige igen så vi fick se framåt mot det. Morgonen därpå tog vi det lugnt och vid 11.30 in mot centrum. På Wollworth handlade vi lite saker som kunde vara bra att ha på Fiji och fick sedan till den fina parken där vi åt grovkornsbröd med cottage-cheese, lök, tomater och avacado. En pratstund i gräset innan vi gick till Kiwi Paka för att lämna maten och sedan fortsätta till Lake Rotorua där vi satte oss på en bänk och tittade på den fina utsikten och skrev brev och i dagboken. Till middag lagade vi en pasta och grönsaksmix och kvällen fördrevs på rummet.
Färska tomater var väldigt billigt här (1 NZD=5 Sek) |
I denna underbara stad fanns bara låga, vackra byggnader omgärdad av en i stort sett orörd natur |
Urinvånare, eller............. |
Nya Zeeland hade verkligen svarat mot våra förväntningar. Bussluffandet hade gått smidigt och vi var ganska nöjda med det som vi hade fått se. Om jag så här i efterhand hade fått önska något så är det att ha fått se Fiordland och Milford Sound och även Stewart Island i söder. Men som sagt, vi hade ju inte obegränsat med tid och pengar. Rotorua var en pärla där jag mycket väl skulle kunna tänka mig att bo och här hade vi haft en mycket trevlig tid. Det var nu andra gången vi var här och ändå fanns det mycket att se och göra som vi inte hunnit med. Vi hade i alla fall fått se största och mest kända sevärdheterna. Kanske vi en dag återkommer och kan göra det som vi inte hunnit med denna gång.
Sydön var helt enkelt som ett enda stort paradis och där fanns allt ifrån sol, strand och bad till skidåkning längs vulkansluttningar. Rekommenderas starkt! Vilda sälar, vulkanvandring, golfspel och sol och bad är bara några exempel på vad vi har gjort och sett. För att inte tala om all god mat som vi ätit.
Nästa dag flöt i lugnt tempo utan några större sensationer. Vi tvättade en maskin kläder, skrev brev och badade i thermal-poolen. Vi lekte med husets lilla gulliga kattunge en stund och spelade sedan 15 hål golf på Rotorua Golfbana. Till middag åt vi champinjonsoppa med mosad potatis.
Vi spelade några rundor golf tillsammans, här på Rotorua Golfbana |
Morgonen därpå vaknade vi av att solen värmde vårat rum och det blev för varmt att sova. Idag hade vi varit ute och rest i prick fyra månader. Efter en underbar tid började vi nu sakta acceptera att tiden vi hade kvar att resa var kortare än tiden som hade bakom oss och att vi nu var inne på de två sista månaderna. Fiji visste vi inte riktigt hur det skulle vara och Amerika var ännu osäkrare. Hur skulle vi korsa denna enorma kontinent, var skulle vi bo, det fanns ju inte ens en vettig guidebok för oss budget-travellers, Amerikas ökända kriminalitet och hur dyrt skulle det bli. Det enda vi egentligen visste med säkerhet var att vi kom till San Fransisco och att vi kunde kontakta min pappas släkt i Michigan om vi hade några frågor. USA är ju USA. Dessutom var vi varmt välkomna dit om vi hade vägarna förbi.
Dagen flöt på i lugnt tempo. Vid 10.00 checkade vi ut från Kiwi Paka och i centrum växlade vi en resecheck, ringde till Quantas, bokade ett rum i Auckland och lämnade in våran packning på InterCity-terminalen. På en soffa invid sjön intog vi lunchen som bestod av bröd, cottage-cheese, lök och tomater. Från den alltmer mörka himlen började vattendroppar att falla och vi satte oss på övervåningen på ett litet fik och drack varsin cappucino, åt hooky-pooky-glass och skrev lite i dagböckerna. Plötsligt satt vi ensamma i caféet och de skulle stänga för dagen.
Auckland (retur)
Vi väntade i en timme på bussterminalen innan Magic-bussen gled in på terminalen för att hämta upp oss och fyra timmar senare var vi framme i Auckland och Berlin Lodge. Stället drevs av två tyskar och verkade OK. Vi fick ett mysigt och rent rum på övervåningen och efter att ha lagat middag i det gemensamma köket tillbringade vi resten av kvällen där, planerandes nästa destination, Fiji-vistelsen. Vi hade köpt en Lonely Planet guidebok över Fiji som gav oss bra information om sevärdeheter, hostels, kultur och priser.
På ett fik som vi tyckte mycket om skrev vi ofta brev och i dagböckerna på eftermiddagar och kvällar |
Vi stannade denna gång två nätter i Auckland. Hostelet låg en bit från centrum så vi tog downtown-bussen som kostade en dollar för att komma dit. Här lämnade vi in fem diarullar på Kodak Express, som gjorde ett bra jobb förra gången och sedan ringde vi till Quantas och konfirmerade våra platser till Fiji. På Poste Restante, som det heter här, hade Marie fått tre brev och jag två kort och två brev. Roligt! Resten av eftermiddagen tillbringades i hamnen där vi läste breven, köpte några tröjor och andra presenter till oss själva och dem där hemma och drack ett par öl. Framför oss låg den största och finaste segelbåt som jag någonsin skådat. Vi åkte bussen tillbaka till Berlin och här lagade vi tomatsoppa med morötter, lök och paprika till middag.
