SYDÖN
Picton och Nelson
En ny resdag och idag skulle vi först åka färja över Marlborough Sound som skiljer nord- och sydön från varandra och sedan fortsätta med en ny buss på andra sidan från Picton till Nelson. Något försenade kom vi iväg med bussen till färjeläget. Färjan var nästan lika stor som våra Finlandsfärjor och när vi kom ombord var den så full att vi till en början fick nöja oss med ståplatser uppe på övre däck. Men från en blå himmel sken solen och det var bara skönt att få lite frisk luft. När vi kommit ut på öppet vatten började det att blåsa lite kallt och som tur var hittade Marie bra platser inne där vilade och åt lunch, bröd med prickig korv och yoghurt. När vi två timmar senare gick upp på däck igen hade vi kommit in i en otroligt vacker vik, Queen Charlotte sound och runt omkring oss reste sig bergen höga och gröna. Picton, som låg vackert beläget längst in i viken var en liten stad med 4000 invånare och här väntade en ny buss på oss. Sydön var mycket bergigare än nordön och längs branta serpentinvägar slingrade vi oss fram längs en otroligt vacker kust. I gröna, lummiga vikar med båtar och vita sandstränder hade några kända personer, bl.a. Rod Stewart, sina sommarställen. Fågelvägen mellan Picton och Nelson var inte så lång men de höga bergen gjorde bilvägen betydligt längre.
Vi stannade en gång vid en flod och åt och vid femtiden var vi framme i Nelson. Bussen släppte av oss vid informationscentret i centrum och här kom en liten folkabuss och hämtade oss. Vi hade bokat ett rum på Daves Place som låg högt beläget på en kulle. Rummet vi fick var mycket fint och låg på andra våningen och härifrån hade vi en vacker utsikt över hela staden och havet.
Landskapet på sydön är bergigt och vägarna slingrar sig ofta längs kusten mellan storslagna berg och dalar |
I den lilla staden Nelson på sydön hålls varje år en kartongbåtsfestival i flera klasser och som avslutas med att alla ska "sänka" alla. Den som sist sjunker vinner den kategorin |
Landskapet imponerade |
Liksom de flesta städer här på sydön var Nelson en liten stad med 45.000 invånare och med en småstadsidyll som gjorde att vi tyckte mycket om den. Bebyggelsen var uteslutande låga hus och i bakgrunden höjde sig bergen mot skyn. Enligt statistiken hade Nelson flest soltimmar på hela Nya Zeeland och hittills hade vädret varit vackert. Efter en dusch och bäddning av sängen gick vi i den ljumma kvällen ner till centrum och tog på en uterestaurant en god pizza och några Kiwi Lageröl till.
Abel Tasman National Park
Morgonen därpå hade vi bestämt oss för att om vädret var fint åka till Abel Tasman National Park som låg ett par mil uppåt kusten. Kl. stod på 06.15 och ute sken solen, så det var bara att packa den lilla ryggsäcken med förnödenheter och ge sig iväg. På info centret köpte vi varsin buss-båt-biljett som kostade 35 NZD var och 07.20 gick bussen. 08.55 var vi framme i Kaiteriteri och efter att ha i ilfart ha handlat bröd, vatten och choklad i en kiosk gick vi ombord på båten som skulle ta oss upp till Torrent Bay. Vi åkte längs en mycket vacker kust och där de gröna skogsbeklädda bergen slutade fanns vita fina sandstränder. I högtalarna berättade hela tiden speakern om platser vi passerade och vid tio blev vi avsläppta på stranden i Torrent Bay. Utan att låta tjatig så måste detta vara en av jordens vackraste platser. Ett paradis med helt sagolik natur. Vi var nästan ensamma på stranden och här skulle vi stanna i två timmar och sedan gå en led tillbaka till Marahau där bussen skulle hämta oss. Stranden var drygt en kilometer lång och ett femtiotal meter upp låg några stugor. I viken åkte några vattenskidor efter en snabb båt. Vattnet var inte så varmt, kanske 16-17 grader, så vi badade måttligt. I ena änden av stranden fanns en smal passage in till en stor, grund vik och här låg några motorbåtar. Här är det stor skillnad mellan ebb och flod och hela viken torrläggs vid ebb. På motsatta sidan viken stupade bergen rakt ner i vattnet och inhägnade viken på ett storslaget sätt. Jag simmade runt viken ett varv och på mitten kunde man stå på botten. Många valde att paddla kanot längs kusten och längst in hade ett sällskap slagit läger vid vattenbrynet.
Vid ett plockade vi ihop och påbörjade en vandring som skulle bli längre än vi anat. Enligt guideboken skulle det i normalt gångtempo ta 3-4 timmar härifrån till Marahau så vi räknade med 4. Men efter att ha rundat viken som jag simmade i på 1 1/2 timme insåg vi att det skulle krävas mer än söndags-utflyktstempo och var tvungna att öka tempot för att hinna till 17.45 då bussen skulle gå. Vi gick hela tiden på en väl uppgången stig som ena stunden gick uppför inne i skogen, andra nerför och ibland plant högt över havet med en otrolig utsikt vida över vikar och landskap. Vi passerade en å där vi rastade och här var det lika vackert som i en tecknad serie. Efter ett tag mötte vi två danska tjejer på väg till Torrent Bay där de skulle tillbringat natten under bar himmel på en strand och hämtas av båten dagen efter. I ett högt tempo gick vi vidare och till slut kom vi fram till caféet vid parkeringen. Vi köpte varsin öl och lade oss på en bänk i väntan på bussen. Vem går denna sträcka på 3 timmar? Men det var ganska skönt att få röra lite på sig och vi var båda nöjda med dagen. När vi kom tillbaka till Nelson satte vi oss på ute-pizzerian och åt och gick sedan den korta biten till Dave's Place och det fina rummet som fick namnet "A room with a view".
Abel Tasman National Park längst upp på den södra av Nya Zeelands två öar, en otroligt vacker plats |
Efter en lång dags marsch och på slutet något accelererad för att hinna med bussen tillbaka till Nelson, var det skönt att vila benen |
Här har Rod Stewart ett av sina hus.... |
Söndagen den 13 februari och ytterligare en strålande dag. På förmiddagen beskådade vi i solskenet en årlig kartongbåtstävling på Maitai River som rinner genom centrala Nelson. Båtarna, eller rättare sagt farkosterna, var klädda med tunn vattentät plast och intog alla möjliga skepnader. I ett antal klasser tävlade enmannalag, tvåmannalag och flermannalag mot varandra och det hela avslutades med att alla skulle sänka alla och den som sist sjönk vann den klassen. Från våra platser i gröngräset hade bra utsikt över upploppet och här åt vi också lunch. Vi gick sedan till ett fik och skrev kort och brev och tillbaka på hostelet tvättade vi en maskin kläder. Middag åt vi på McDonalds och i den ljumma kvällen gick vi upp till Curch Hill och den lilla kyrkan där vi lyssnade på kören som övade.
Greymouth
Följande dag skulle vi åka vidare längs västkusten till Greymouth. Vi fick en ny chaufför som kallades Magic Mike och var en lustig prick. Honom åkte vi med ända till Kaikoura på östkusten och han var den bästa chauffören under vår rundresa på Nya Zeeland. På den ofta karga och bergiga västkusten var det långa avstånd mellan städer som innehöll banker och billigare mataffärer så i Richmond stannade vi kort för dessa ändamål. I Westport, en kolbrytarstad lite längre ner, sträckte vi på benen och här red några i bussen på hästar medan vi andra gick genom en regnskog ner till havet. Vädret längs västkusten var ofta sämre och nu var himlen grå. Magic Mike tog oss vidare till pannkaksstenarna, en märkligt bit av kusten som genom årtusendena hade formats som högar av tunna pannkakor. När det var högvatten sprutade vattnet högt upp mellan dessa och bildade fantastiska scener. Längs de slingriga bergsvägarna fortsatte vi och vid sjutiden var vi framme i det lilla samhället Greymouth. Här skulle vi stanna en natt och på YHA, som var ganska fint. Det hade hunnit bli kväller och i det gemensamma köket tillagade vi tillsammans med några andra resenärer middag, som för vår del bestod av tomatsoppa med morötter. Efteråt snackade vi med ett par från England och utböt erfarenheter från våra resor.
Franz Josef
Tidig morgon nästa dag satt vi upp igen och idag var målet Franz Josef några mil söderut. I Hakitiki stannade vi och handlade och växlade en resecheck för nu fanns det inga större städer förrän Queenstown. Första stoppet var vid en ensligt belägen bar invid havet och här provade vi Nya Zeelands starkaste öl och åt några scones. Nästa anhalt var guldgrävarstaden Ross. För länge sedan intogs staden av lycksökande guldgrävare och än idag pågår brytning, om än i mindre och modernare form. Här fick de som ville för en slant prova på att på gammaldags vis vaska fram lite guld ur ett i förväg preparerat fat. Processen krävde noggrannhet och tålamod men till slut lyckades vi få fram några några högkaratiga korn på fatets botten. Mike berättade att om ett Schweiziskt par som tillbringat några dagar här och ur floden lyckats vaskat ihop till varsin vigselring.
Resan fortsatte och snart var vi framme vid huvudattraktionen Franz Josef där vi skulle stanna över natten. Här fanns en rad olika aktiviteter att prova på och några valde att åka på heli-hiking, helikopterflygning, i fyrtio minuter över glaciären. Vi tyckte att priset 700 kr/pers var i saftigaste laget och valde istället att vandra längs smältvattensfloden upp till glaciären.
Ingen annanstans i världen, på denna breddgrad, finns glaciärer tillsammans med regnskog så nära havet. Inom nära avstånd finns två stycken, Fox Glacier och Franz Josef och dessa utgör två av Nya Zeelands största sevärdheter. Båda glaciärerna ligger i branta sluttningar och glider längs berget i en för glaciärer hög hastighet. 1943 störtade ett flygplan nästan på toppen av Franz Josef glaciär. Med en hastighet av 1 1/2 meter per dag förflyttade sig planet med glaciären neråt och 6 1/2 år senare hade det tillryggalagt 3 1/2 kilometer och kommit längst ner till framkanten där marken planar ut. Tidvis kan glaciären flytta sig 5 meter per dag, tio gånger så snabbt som glaciärerna i de Schweiziska alperna, men i genomsnitt rör de sig 1 meter per dag. För 15-20.000 år sedan nådde glaciärerna ända ner till havet men när varmare väder kom smälte de uppåt och nådde som längst ändå längre upp än dagens nivå. Anledningen till att de tidvis kan flytta sig uppåt bergen är att glaciärens framkant smälter fortare än den glider neråt och sedan 1985 är båda nu på väg neråt.
Från denna plats fram till glaciären tar det drygt en timme att gå |
Fox Glaciär. Mellan personerna i nedre vänstra hörnan och glaciären är det ca: 150 meter |
Egentligen var Franz Josef ingen stad utan bara ett litet samhälle som vuxit fram tack vare den berömda glaciären. Vi befann oss nu en bra bit över havet och luften var svalare. I bakgrunden reste sig bergen höga med snöklädde toppar och bildade en fantastisk utsikt. Mike berättade att de under en månads tid inte hade sett solen men idag, när vi var här sken solen från en molnfri himmel.
När vi hade installerat oss på det klart äckligaste rummet under resan på Chateau Franz åkte vi iväg med bussen till glaciären. Först stannade vi till vid en liten tjärn där tog vi några kort med glaciären i bakgrunden. Vid Franz Josef Motor Camp drygt 2 kilometer från glaciären blev vi avsläppta och härifrån fick vi gå. På runda kullerstenar utefter en bäck med smältvatten från isen och omgivna av enorma berg på båda sidorna promenerade vi i en timmme. När vi kom fram reste sig en enorm isvägg framför oss. Vi kunde inte gå närmare än 100 meter från isen för mellan den kulle vi stod på och glaciären fanns en djup ravin, men det var tillräckligt för att inse vilket enormt isberg det rörde sig om. På både sidor stupade regnskogsbeklädda berg brant ner och från toppen på det högra forsade ett vackert vattenfall. Vi tog några kort och gick och på tillbakavägen stoppade jag ned handen i smältvattnet. I det 0-gradiga vattnet tappade jag nästan känseln efter bara några sekunder. Tillbaka på hostelet åt vi kokt potatis och beefsausages och innan vi la oss satt vi ute vid ett bord ett tag och tittade på den fina utsikten.
I Franz Josef tittade vi på glaciären här speglad i en liten tjärn |
Västkusten på sydön är karg och svårframkomlig och här är det glest mellan städerna. Här regnar det mest på hela Nya Zeeland |
På slutet av en av världens populäraste vandringsleder, Milford Track, finns detta vackra berg som heter Mitre Peak |
Makarora
Nästa dag skulle vi åka en kortare bit till den lilla stugbyn Makarora. På vägen dit stannade vi vid Lake Mathesson, en stilla och vacker sjö som vi fotograferade med Mt Cook i bakgrunden. Makarora som bestod av kåtliknande hus låg på en slätt vid bergsfoten och här skulle vi stanna en natt. På bussen hade vi blivit bekanta med ett par i vår ålder från Falun som vi delade hus med dem och på eftermiddagen satt vi ute i gräset och pratade med dem och tittade på lite bilder. Innan middagen åkte vi iväg till ett vattenfall en bit bort och för att komma till foten av detta fick vi gå över en lång och smal hängbro. På kvällen hade vi grillparty som Mike's vänner ordnade och efteråt var det disco.
Queenstown
Halv nio nästa morgon lämnade vi Makarora bakom oss oss styrde kosan mot Queenstown. Landskapet längs vägen var underbart och vi stannade med jämna mellanrum för att fotografera. På ett ställe spelade vi minigolf och åt scones med sylt och grädde. I Wanaka steg några av men vi fortsatte och strax innan Queenstown tittade på Bungy-Jump från en hög bro över en flod. AJ Hacket som är upphovsmannen till Bungy Jump blev världsberömd när han 1986 hoppade ifrån Eiffeltornet och sedan 1988 driver han på två platser i Queenstown denna spektakulära verksamhet.
Queenstown som ligger vid kanten till Lake Wakatipu med bergen i bakgrunden är Nya Zeelands fritidsstad no:1. Här kan man förutom Bungy Jumping prova på skidåkning, vandring, racerbåts-åkning, white-water rafting mm och nattlivet är aktivare än på många andra ställen. Här skulle vi stanna i två nätter och hade fått rum på Downtown Backpackers. Ibland fick jag intrycket stämningen mellan BP:s inte alltid var den bästa. Ofta smälldes det rejält i dörrar och shargången kunde ofta vara lite kantig och hård. Även om det ibland var svårt så var bara att försöka se mellan fingrarna och inte fästa notis vid det.
Första kvällen blev Marie dålig i magen men kände sig bättre dagen efter. Vädret hade blivit sämre och det regnade. Vi hade bestämt att vi skulle åka med Skyline Gondola, en linbana, upp till toppen av stadsberget och titta på utsikten men där uppe låg dimman tät så det blev inte av. Istället gick vi in på ett info center och tittade på fina skulpturer av olika djur som finns på Nya Zeeland och sedan till ett fik där vi satte oss och skrev kort och dagbok. Vi ringde till Dunedin, Christchurch och Kaikoura och bokade rum och sedan promenerade vi runt byn ett slag innan det var dags för middag. Kokt broccoli, morötter och potatis med mjölk. Innan vi somnade blev vi åhörare till hur vår rumsgranne gjorde en grundlig undersökning av dörrens konstruktion. Under en minut smällde han stenhårt i dörren 10-15 gånger, så att väggarna skakade.. Fem imorse blev väckta av ytterligare en smäll.
Queenstown är utgångspunkten till en av Nya Zeelands vackraste platser, Fiordland. Detta klippiga landskap innehåller många fjordar och Milford Track, en av världens mest populära vandringsleder, finns här. Det kostar en slant att gå och man måste ofta år i förväg boka plats, för endast ett visst antal per dag släpps iväg. Leden slutar längst ut i den mest berömda av fjordarna, Milford Sound med det vackra berget Mitre Peak. Den tar 4-5 dagar att gå och det dåliga vädret på västkusten spelar ofta vandrarna ett spratt för här regnar det i snitt sex meter per år. Vi hade gärna gått den men hade inte utrustning eller tid.
Dunedin
Kvart i nio i morse var det skönt att lämna denna regniga stad bakom oss och fortsätta mot Dunedin på östkusten. Mike var lite arg för att det skräpas ner i bussen och han får boka rum till så många. För att kunna välja lite och ha framförhållning bokar vi själva. I Mike's hemby stannade vi och åt en glass och lite längre fram sträckte vi på benen vid ett stort vattenkraftverk. Dunedin är kanske mest känt för att världens enda fastlands-albatross och den gul-ögda pingvinen, världens mest sällsynta pingvin, häckar här. Marie ville helst se pingvinen och jag albatrossen men vi fick inte se någon av dem, för det var fullbokat. Albatrossen hade tydligen ett vingspann på över tre meter. Imponerande! I duggregnet begav vi oss istället ut för att hitta föda. En mysig chinarestaurant stod på önskelistan men efter en timme satte vi oss slutligen på, gissa vad? Just det, Mc'Donalds.
Christchurch
Resan fortsatte nästa dag norrut mot Christchurch. Inga intressanta stopp efter vägen förutom en av Mike's glassbarer och till lunch blev vi mätta på en jätte-china-take-away. Framme i Christchurch blev det lite strul på Backpackers In the Square för någon hade förväxlat dagarna, men till slut löste det sig och vi fick ett istället ett fint chaufförsrum med färg-TV och vattensäng. I baren på bottenvåningen tog vi varsin öl och lade oss sedan framför den inte allt för ofta förekommande TV:n.
Steinlager är ett mycket gott öl och som i England två år på rad vunnit pris som godaste utländska öl |
I Christchurch talade "trollkarlen" varje dag kl. 13.00 om ditt å datt och avslutade med att "frälsa" de som ville |
På Nya Zeeland finns 100 får per invånare (drygt 300.000.000 får!) |
Christchurch är Nya Zeelands tredje största stad med 300.700 invånare och den största studentstaden. Det var skönt att komma till en lite större stad där det mesta fanns. Vid tio morgonen därpå gick vi ut för att utforska stan. På Countdown Supermarket köpte vi mat och gick sedan till Avon River som rinner genom staden och satte oss i gräset och åt lunch. Håll i dig, en stor china-take-away! Vädret var nu mycket bättre och solen sken. Kl. ett skulle den berömda Lizarden, som sin vana trogen, tala på torget framför den gamla kyrkan. Många människor hade samlats och helt plötsligt stod där en man klädd i mindre rena jeans och vit skjorta och predikade. Vilken besvikelse. En helt vanlig man som föreläste om ekonomi och politik uppkliven på en ranglig stol.
Men så lika plötsligt som den första hade dykt upp, stod femton meter bort en annan man, iklädd en vit kappa och en lustig huvud bonad, och pratade. Folket vände sig till honom som visade sig vara den "äkta" Lizarden och nu började en frenetisk ordkamp dem emellan. Mannen i kappa höll lite mer show och fick all uppmärksamhet. Han utgavs sig för att kunna frälsa och folk stod i kö för att få komma fram. Marie blev "frälst" och samtidigt förevigad på ett kort. Efteråt vilade vi lite på rummet och innan middag spelade vi lite biljard i baren med några andra i bussen och drack en öl. Till middag åt vi den numera populära rätten bröd med lök, tomat, avacado och cottage-cheese. På kvällen såg vi en hyfsad film med Rob Lowe.
Tisdagen den 22/2 och sista hela dagen i Christchurch. På förmiddagen köpte vi 3 diafilmer och på ett café drack vi en cappucino. Vi handlade på Countdown och gick sedan till hostelet och lagade spaghetti och köttfärssås. I köket träffade vi en svensk kille från Helsingborg. Han undrade lite om vårat busspass och vi visade honom några bilder från Sydney. Fram till middag vilade vi på rummet och på kvällen tittade vi på TV i baren. Vistelsen i Christchurch hade varit lugn men skön och nu såg fram emot valstaden Kaikoura.
Kaikoura
Nu lämnade Magic Mike oss för denna gång och vi fick en ny fartdåre bakom ratten. Som i en torktumlare färdades vi längs den mycket plattare östkusten och på tre timmar var vi framme i Kaikoura. Vi checkade in på Moby Dix's och åt en snabblunch och sedan bar det iväg på en vandring längs kusten. Längst ut på halvön mot havet blev vi avsläppta och genom stora fårhagar och högt utmed kusten gick vi till andra sidan där bussen hämtade oss ett par timmar senare. Vi hade sällskap med en kille från Helsingborg, en äldre dam från Canada och ett äldre par från Australien.
I Kaikoura bodde vi i ett schysst rum med TV på Moby Dix´s. På kvällarna såg vi på OS i Lillehammer när Johan Olav Koss krossade övriga konkurrenter och tog storslam |
Goda mackor |
Så här fint var det i Kaikoura på östkusten på sydön |
Tillbaka i stan köpte vi varsin Steinlager och gick ner på stranden för att titta på utsikten. Samhället var litet och på väg till hostelet passerade vi den lilla lugna tågstationen som skulle kunna vara vilken som helst i norra Sverige. Skillnaden mellan ett twinroom och ett double var inte alltid solklar men på Moby's var den det. Ett twinroom innehöll oftast två stycken sängar medan ett double en stor. Vi ville ha ett twin, men här var det en nitlott, för i vårat rum, som var litet som en garderob, utan fönster och inget annat, skulle jämföras med ett double som var större, hade ett fönster med utsikt över vattnet, ett bord och stolar och en stor färg-TV. Andra natten fick vi i alla fall byta till ett double. Vi skulle stanna här i tre nätter.
Efter att ha bytt rum gick vi vid tio ner till centrum och till infocentret. Chauffören hade sagt att om vi var YHA-medlemmar så skulle vi få 10% rabatt på Whale-watching-priset men det fick vi inte här utan blev hänvisade till whale watchingens eget hus vid tågstationen. Vi gick dit och sa att vi var YHA-medlemmar men här fick vi som svar att vi hade blivit felinformerade och vi sa att vi ville tänka på saken. Pga. att biljetterna var ganska dyra och att det dessutom inte fanns någon garanti för att man skulle få se några valar, även om chansen var stor, valde vi att inte åka på "whale watching".
Vattnet var inte så varmt men stranden i Kaikoura var vacker |
Genom Kaikoura gick egentligen bara en gata och längs denna låg alla (sju) affärer. Från denna var det bara några meter ner till havet och lite längre bort fanns "valbens-parken", en liten park inhägnad av buskar och ben från valar. Vi satt en stund på en bänk utanför tågstationen och gick sedan hit ner och satte oss. Vi åt bröd, cottage-cheese, tomat och lök till lunch och solade oss i gröngräset ett slag innan vi gick till ett fik där vi drack cappucino och skrev brev. Vägen till Moby Dix's gick via tågstationen och i det gemensamma köket tillagade vi potatis och soppa till middag och snackade lite med några i bussen som kom från Norge. I Lillehammer pågick nu Olympiska Vinterspelen och på kvällarna kunde vi på vår fina TV följa Johan Olav Koss mot alla sina guldmedaljer.
Morgonen därpå sov vi ganska länge. Vi tvättade en maskin och begav oss sedan ut mot "peninsulan" (halvön) där det fanns en koloni vilda sälar. Vädret var till en början vackert men när vi gått halvvägs kom molnen och vi satte oss istället i valbensparken och åt vår medhavda lunch. Lika plötsligt som himlen blev mörk, ljusnade den och vi kunde fortsätta vår promenad. Vägen slingrade sig längs en vacker kust på den ena sidan och med ett brant berg på den andra och en timme senare var vi framme. Vid detta lag var det högvatten och vi kunde bara gå ett femtiotal meter ut på klipporna. På en flat häll lade vi oss och solade och jag badade. Plötsligt dök en grupp våtdräktsbeklädda japaner, som hade varit ute och simmat bland sälarna, upp ur vattnet. De såg faktiskt ganska roliga ut när de passerade oss, iklädda grodmansutrustning och pipandes på japanska. Vattnet steg och vi gick in till kanten och drack en öl. Vädret var fortfarande fint och vi gick tillbaka till hostelet där vi åt chickensoppa med potatis till middag. Till sent på natten låg vi och mös ikapp med OS-sändningarna från Norge. Att ligga på andra sidan jordklotet och titta på direktsändningar kändes nästan overkligt, men det vara bara att konstatera att tekniken är enastående.
Vi hade en hel dag till i denna lilla fina stad som fram till 1988 knappt fanns med på kartan, men som sedan dess har blivit ett mecka för ivriga forskare och nyfikna turister. Självklart ville vi ju i alla fall se de vilda sälarna när vi inte fick se några valar och när vädret dessutom var fint bestämde vi oss för att återigen göra ett besök på penisulan. Med en fullpackad ryggsäck vandrade vi iväg och när vi kom ut såg vi till vår glädje att det var lågvatten. Nu kunde man gå ganska långt ut på klipporna men eftersom de flesta sälarna låg halvvägs ut så stannade vi där. De verkade inte göra någon större notis av människor men av busschauffören hade vi blivit varnade att för att gå alltför nära, för en arg säl var tydligen inget man önskade bråk med. Det var fler än vi som var här ute och fotograferade och vi kunde gå så nära som tjugo meter från dem.
Promenaden hade gjort oss hungriga och vi gick in mot land. Nu när det var lågvatten kunde man gå runt den stora udden till fots och där fanns en underbar gräsyta invid vattnet omgärdad av höga berg. I vår ryggsäck fanns lunchen och detta var rätta platsen att avnjuta den. Brödskivorna täcktes med lök, tomater, avacado och överst cottage cottage-cheese (favoriten) och i det varma gräset solade vi oss i det ozonlagerbefriade ljuset. Vi hade haft en fin dag och på vägen hem handlade vi två äckliga hamburgare med pommes på ett hak. OS på TV:n var lika intressant som kvällen innan.
